Ett år i Göteborg

Nästa onsdag ska jag ha andakten på onsdagscaféet i Navestad, och eftersom jag har glömt min psalmbok och alla andra braiga böcker i Göteborg får jag helt enkelt åka dit imorgon och låna några böcker.

Så här i jul, och födelsetider så tänker jag nog prata om döden. Ibland tycker jag vi pratar alldeles för lite om döden. Två helger om året är inte nog. Tidvis kan jag känna att även kyrkan skyggar för döden. Det är kanske naturligt, men jag tror inte det är nyttigt. Häromdagen slog det med mig att flera människor i mitt liv inte kommer att finnas för alltid. Framförallt min farmor börjar bli väldigt gammal. Hon som alltid funnits i mitt liv kommer inte alltid att finnas. Jag kommer inte alltid att finnas. Döden är en naturlig del av livet som vi måste förlika oss med.

Min mamma är medlem i kommunal och får alltså tidningen "kommunalarbetaren". Den brukar inte intressera mig vidare utan läses endast vid extrem leda. Idag när jag såg den ligga på köksbordet såg jag dock något som intresserade mig. Det stod om att man på St Görans sjukhus tagit fram tjänsteslöjor till personalen. Det tycker jag är väldigt sympatiskt och bra! Det handlar som så mycket annat om respekt. Jag tycker att det är ett fint sätt visa respekt för sina anställda. Rent praktiskt har det ju med hygien att göra också, det är anledningen att de inte får ha sina egna slöjor. Det går att läsa mer om Manal och hennes tjänsteslöja på Kommunalarbetarens hemsida