Lunchandakt
Har ni någonsin tänkt på hur vacker världen blir en sen vinterkväll i ljuset från billyktorna? Alla färger skiftar i en obestämbar grå nyans, lite som riktigt gamla videofilmer gör. Landskapet finns därute, men vi ser det inte. Det enda vi ser är den närmaste vägen, den som lyses upp av billyktorna. Längs vägkanten finns gräs som vissnat, granarna står stolta och ängarna bereder ut sig i mörkret. Det är en osynlig oändlighet. Sedan, när vi har åkt en bit till står lövträden där, nakna, stolta. De skimrar i silver och grått, deras kronor sträcker sig över vägen och bildar ett tak.
Jag tänker att träden är väldigt sårbara, och utlämnade, ingenting kan de göra åt sin situation, bara invänta våren. Samtidigt är de stolta, för hur många av oss skulle komma på tanken att fälla ett av de stora träden vid vägkanten? Det skulle vara väldigt svårt, för under jorden finns ett nätverk av rötter som ger stöd. Livet finns under jorden även när trädet tycks livlöst. Vi ser det inte men det finns, det kommer tillbaka.
Där ute i mörkret, under ängarna där spirar livet. I väntan på att återigen få leva. Där är det okända, där är evigheten. Bilturen fortsätter ännu längre ut på de mörka vägarna, skogsvägar. Här och där ser vi ett ljus och förstår att ett hus ligger utkastat på åkern, mitt ute i ingenstans.
Häromkvällen körde jag utåt skärgården för att hämta min lillebror. Hans flickvän bor ett par mil ute på landet, på en krokig landsväg, precis som den jag beskrivit. Under juldagarna funderade jag mycket på döden, vad döden är, egentligen. Så där i bilen en sen vinterkväll kom bilden till mig. Våra liv är som en biltur på en svensk, slingrande landsväg mitt i vinterns mörker. Ibland har vi sällskap i bilen, och ibland är vi alldeles själva. Vägen är ny, vi har aldrig åkt här förut och egentligen vet vi inte vad som väntar bakom nästa krök, men vi kan inte stanna, vi måste fortsätta. Vad som än möter oss, hur livet än drabbar oss så måste vi fortsätta.
Jag tror att döden är ett nytt kapitel, och jag vet att det skrämmer många, det skrämmer mig mycket. Jag har också tänkt mycket på att det nog är osäkerheten som gör oss så rädda. Vi har ett så stort behov av att veta, och ha kontroll över livet. För det är alltid lättare att leva i det som är bekant även om vi skulle må mycket bättre av att ibland bryta upp. Det kända är alltid tryggare än det okända. Livet igenom kan vi till viss del undvika förändringar. Döden kan vi aldrig undvika, den drabbar oss, precis som livet gör. Plötsligt finns inte våra älskade längre, de finns i alla fall inte ibland oss.
Mitt i rädslan väljer jag att tro att det är som att åka bil på en landsväg i Sverige en mörk vinterkväll. Världen är vacker, och jag vet inte vad som väntar bakom nästa krök. I marken spirar livet och de oändliga vidderna döljer sig i mörkret. Till slut kommer det att ljusna, det blir morgon. Gud möter oss med den stora varma famnen när vi kommer fram. När vår resa är slut. Det är min fasta övertygelse. De stunder då vi är ensamma i bilen på livets vinterväg, då sitter Gud där bredvid i sätet, alltid.
Hejsan!
Den är jättebra... en underbar och lättförstålig bild... (du har verkligen en gåva där)...jag har funderat igenom svenskan lite. Ta det till dig om det kan vara någon hjälp. Annars låter du den bara vara, för den är bra! Jag är inte expert på svenska utan det är bara min egna tanke kring språket. Så här ser din andakt ut efter att jag har rotat runt i den.
Har ni någon gång tänkt på hur vacker världen är en sen vinterkväll i ljuset från billyktorna?
Alla färger som skiftar i en obestämbar grå nyans, likt riktigt gamla videofilmer.
Landskapet som finns därute, fast vi inte ser det.
Det enda vi ser är den närmsta vägen, den som lyses upp av billyktorna.
Längs vägkanten finns gräs som vissnat, granarna som står stolta och ängar som bereder ut sig i mörkret.
Det är som en osynlig oändlighet.
Sedan, när vi har åkt ännu en bit står lövträden där, nakna, tillsynes avklädda livet.
De skimrar i silver och grått, deras kronor sträcker sig över vägen och bildar som ett tak av grenar.
Jag tänker att träden är väldigt sårbara, och så enormt utlämnade.
Ingenting kan de göra åt sin situation, bara raktryggat stå där och invänta våren.
Samtidigt verkar de självsäkra och stolta!
Och det med rätta, för hur många av oss skulle komma på tanken att fälla ett av de stora träden vid vägkanten?
Och om vi skulle försöka skulle det vara väldigt svårt, för under jorden finns ett nätverk av rötter som ger stöd.
Livet finns under jorden även när trädet tycks livlöst.
Vi ser det inte men det finns, och det kommer tillbaka.
Och där ute i mörkret, under ängarna, där spirar livet.
I väntan på att återigen få leva.
Där är det okända, där är evigheten.
Bilturen fortsätter ännu längre ut på de slingrande mörka vägarna, skogsvägarna.
Här och var ser vi ett ljus och förstår att ett hus ligger, precis som det vore utkastat, på åkern.
Tillsynes ett hus mitt ute i ingenstans.
Häromkvällen körde jag utåt den Östgötska skärgården till för att hämta min lillebror.
Hans flickvän bor ett par mil ute på landet, längs en krokig landsväg, precis som den jag beskrivit.
Och sittande där i bilen kom tankarna till mig.
Tankar som jag haft och som jag under juldagarna grunnat på.
Mitt i all jul-yra och hyllningar till det nyfödda Jesusbarnet kom tankar kring döden.
Vad är döden egentligen?
Så där i bilen denna sena vinterkväll kom bilden till mig.
Bilden att våra liv är som en biltur på en svensk, slingrande landsväg mitt i vinterns mörker.
Ibland har vi sällskap i bilen, och ibland är vi alldeles själva.
Vägen är ny, vi har aldrig åkt den förut och egentligen vet vi inte vad som väntar bakom nästa krök.
Men vi kan inte stanna, vi måste fortsätta.
Vad som än möter oss, hur livet än drabbar oss så måste vi fortsätta.
Jag tror att döden är ett nytt kapitel, och jag vet att det skrämmer många, precis som det skrämmer mig. Jag har funderat mycket och kommit fram till att det nog är osäkerheten som gör oss så rädda.
Vi har ett stort behov av att veta, och ha kontroll över allt som sker i livet.
För det är alltid lättare att leva i det som är bekant, och köra längs upplysta välkända gator, även om vi skulle må mycket bättre av att ibland bryta upp och ge oss ut i det okända.
Det kända är alltid tryggare än det okända.
Vi kan till viss del undvika förändringar livet igenom.
Men en sak kan vi inte slippa ifrån.
Döden kan vi aldrig undvika, den drabbar oss, precis som livet gör.
Plötsligt finns inte våra älskade längre, i alla fall inte synligt ibland oss.
Och en dag finns inte heller vi kvar här bland de levande.
Så mitt i min rädsla väljer jag att tro att livet och döden är som att åka bil på en landsväg i Sverige en mörk vinterkväll.
Världen är vacker, men jag vet inte vad som väntar bakom nästa krök.
I marken spirar livet och de oändliga vidderna döljer sig i mörkret.
Till slut kommer det att ljusna, det kommer att blir morgon.
Och den morgonen kommer Gud oss till mötes med sina stora trygga armar utsträckta så att vi kan slutas in i hans stora varma famn.
Då är vi framme.
Då är vår resa är slut.
Det är min fasta övertygelse.
De stunder då vi är ensamma i bilen på livets vinterväg, då sitter Gud, alltid, där bredvid i sätet.
jag blir rörd, och berörd, av din text.
