Ett år i Göteborg

Idag hade vi stor personalsamling. Det innebär att alla arbetslag från hela pastoratet samlas. Det gör vi en gång i månaden, och jag tycker det är jätteroligt. Jag förstår inte hur jag ska kunna flytta härifrån i juni. Jag tycker så mycket om dem jag jobbar med, och troligtvis kommer det kännas ännu bättre om ett par månader när vi lärt känna varandra lite mer.

Vad har jag nojjat mig för? Varför har jag längtat härifrån? Jag kan ju inte ha det bättre än vad jag har det, verkligen inte. Livet är som det är. Det är tungt, och svårt för alla människor. Det gäller att vara tacksam för det man får, att se med de ljusa ögonen och använda optimismen. Jag är så tacksam att jag är där jag är.

Idag har jag varit inne på förskolan en stund då behovet uppstod, och det fick jag vara mitt i ute tiden. Så trots att jag höll på att frysa ihjäl eftersom jag inte var beredd på det så fick jag en timma ute i solen. Solen når knappt ner till kyrkan så här års. Den letar sig precis upp över grantopparna på den lilla skogen bakom Spårvagnsstationen.

Nu ska jag förbereda lite inför Stockholms- och hemresan på torsdag.