Det positiva med november
Jag har löst andaktsproblemen från igår kväll. Tur det. Jag är inte så nöjd, men man kan ju inte vara supernöjd varje gång. Det får bli lite som det blir och hur det nu än blir så blir det nog bra. Tanterna brukar mest le välvilligt i alla fall. Gott det.
Om vi nu ska lyfta fram något positivt med november, så måste det vara alla de där levande ljusen man kan använda utan att någon protesterar. Det är så mörkt och grått att människor mest blir glada av levande ljus. Jag också. Helgen som gick gjorde jag nog slut på nästan 30 stycken. De brinner inte så länge som man tror att de ska göra de där värmeljusen.
Jag har funderat... Varför använder vi ljus så mycket inom svenska kyrkan? Jag tror mig veta att man inom katolska kyrkan också använder mycket levande ljus. Däremot gör man det inte så mycket inom den "lutherska" traditionen? Stämmer det? Någon som vet?
Hej Emelie! I äldre tider (t. o. m. början av förra århundradet) så används levande ljus i Svenska kyrkan en enda gång om året, nämligen vid julottan. Det var den enda gången som man hade gudstjänst när det var helt mörkt ute. Sedan använde man de överblivna ljusen för att göra dukarna lite vitare...
I och med den liturgiska förnyelsen (från 1920-talet och framåt) så började man att tända ljus på altaret, förut ansågs detta vara "katolskt" och därför olämpligt. Det finns kanske fortfarande folk inom Svenska kyrkan som är rädda att det skulle bli för "katolskt". Detta utan att de riktigt förstår vad som är katolskt och inte.
Alla våra ljus idag är något som har växt fram under de senaste 40-50 åren. Den första (!)ljusbäraren var "Folkförsoningens träd" i Uppsala domkyrka, som stod klar 1968. Det var Martin Lönnebo som var domkyrkokaplan i Uppsala då som var en av de drivande bakom tillkomsten av den. Sedan spreds ljusbärarna ut i landet mycket, mycket snabbt.
Hälsningar från din kyrkohistoriskt intresserade historielärare!
PS Mycket intressant att läsa vad du skriver.
