Distans och längtan
Linköpings Domkyrka
Linköpings Domkyrka
Den ligger mitt i Linköping den där kyrkan, och har gett mig många stunder av ro och stillhet. Jag saknar den. Katedralen, rymden och altartavlan. Det är den vackraste altartavla jag vet.
På något sätt uppskattar jag allt där hemma mycket mer nu när jag sitter i Göteborg och längtar efter det. Jag förstår hur viktiga saker i mitt liv är. Distansen upplever jag mest som god även om det är mycket saknad också.
Jag återkommer ständigt till det där att det är fint att ha något att längta efter. Vad vore livet annars?
Att vara människa är inte lätt, tro mig jag vet. Jag har redan provat många hårda vägar. Det livet än så länge har lärt mig är att det bär allt. Det värt att kämpa för. Ljuset skymtar bakom nästa krök.
Morgondagen blir en 12-timmars. Så nu är det kanske sovdags?
Kommentarer
Postat av: Johannes
Hur är det man säger nu igen? -Man saknar inte kon förräns båset är tomt? Det kanske kan appliceras på detta... Okej -Båset är inte tomt på det sättet. Men du kommer inte åt det på samma sätt längre!
Gud vad jag börjar svamla nu!
Postat av: Anonym
Ja, Linköpingsdomkyrka är väl den näst vackraste i landet (Lund är alltid Lund för en skåning/bleking som jag;) ).
När jag bodde i Linköping var det en nästan daglig paus där inne vid altartavlan, flamskvävnaden av rymden bakom koret och det nya Mariafönstret som gjordes sista året jag bodde där.
Ibland längtar jag också tillbaka till those silvertint days...
Trackback
