Emelie hjärta Stockholm

Jag undrar vad det är med Stockholm som är så fantastiskt bra? Eller egentligen inte fantastiskt, utan alldeles så där genom lagom bra. Jag har haft en jättefin dag, jag är verkligen, verkligen glad för den här dagen. Stockholm var grått, trist, regnigt och alldeles.... alldeles underbart.

Jag landade något försenad på centralstationen strax efter tio i förmiddags. Såg till att lassa in ryggsäcken i en förvaringsbox, och se till att alla saker var där de skulle, samt noggrant memorera numret på skåpet. Sedan bar det av upp mot Sta Clara kyrka. På vägen upp möter jag Inga, och blir alldeles till mig av glädje. Det är trots allt dryga två månader sedan vi träffades. Hon är på språng som vanligt, och vi kramas ordentligt och säger ses senare. Så jag fortsätter min upptäcksfärd med att vandra bort till NK och titta på julskyltningen. I jämförelse med förra årets skyltning var årets en stor besvikelse, men den är rätt läcker ändå.

Sedan promenerade jag tillbaka till kyrkan, och såg till att få träffa Marie och kramas med henne, innan jag gav mig i väg på en promenad ända bort till söder, vid medborgarplatsen blev det lunch med Ulrica på Thai restaurang. Väldigt god mat och fantastiskt trevligt sällskap. Tyvärr glömde jag mitt paraply under bordet, men det skänkte jag till Ulrica som upptäckte det när jag hade gått.

Afternoon tea i lillkyrkan trevligt samtal med människor jag kanske aldrig skulle samtala med annars. Efter det var både Marie och jag lite trötta i huvudet, så vi gick till H&M (vad nu det skulle hjälpa) och Marie köpte lite kläder. Jag fick ta ett allvarligt samtal med mig själv för att jag inte också skulle köpa kläder. Sedan satt vi inne på kontoret och pratade tills Inga dök upp och hämtade upp mig för kvällens äventyr.

Inte för att äventyren var så värst äventyrliga, men ändå. Vi promenerade bort till gamla stan och letade efter en passande trasmatta till hennes kök, och sedan letade vi efter en passande restaurang. Nummer två var ett större problem efter som allt var ruskigt dyrt. Till sist hamnade vi på samma ställe som i somras och kom fram till att det fick bli vårt ställe i framtiden. Efter en god middag promenerade vi till Åhléns där det utfördes lite nödvändig strumpbyxe-shoping både för mig och Inga.
Sedan började det bli dags för mig att lämna storstaden för Östergötlands böljande (leriga) slätter. Så jag följde Inga ner i tunnelbannan för att säga hejdå, och då hände det där som nästan fick mitt hjärta att brista av något som kanske kan liknas vid glädje.
Vi kramades ungefär tusen gånger, och så sa hon ungefär "när vi träffades i Göteborg var jag orolig för dig, men det är jag inte längre för du hanterar allt det här så fint"
Det som fick mitt hjärta att nästan brista var att hon var orolig för mig. Jag är inte van vid det, att någon säger att de ´har varit oroliga för mig.

Jag har fått en oändligt värdefull vän, två vänskaper som är ovärderliga för mig. Inga och Marie det är jag glad för.
Att min kärlek till Stockholm återigen väcktes, är ju däremot inte bara positivt. Fast å andra sidan, om jag inte hade Stockholm att åka till så skulle jag ju inte ha så mycket att se fram emot. Så förhoppningsvis blir det en resa dit i vår också, annars så får jag nog abstinens.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0