Ett år i Göteborg

Det är ganska fantastiskt fint att ha vardagsgudstjänst med förskolan. Barnen är inte rädda för att sjunga och ta i. De vågar. Hammarkullens kyrka är aldrig fylld av så starka röster som varannan onsdag eftermiddag. Det fina med barn är att de är så innerliga och öppna. Ibland håller jag på att bli galen på att de aldrig kan sitta still, och alltid måste bråka och skrika. Fast samtidigt tycker jag att de är världens finaste. Trots allt så är jag bara med dem 1 timme i veckan ungefär, och då kan jag stå ut!

Tänk om människor kunde sjunga så från hjärtat på söndagar också, tänk om det där enkla och innerliga kunde finnas då också. Visst finns det mycket innerlighet, men vi slarvar bort oss i ord och formuleringar. Inte bar i kyrkan utan ganska mycket annars också.

Om tjugo minuter ska vi åka i väg till Johanneskyrkan, där Göteborgs stadsmission håller till. Vi ska ta med oss konfirmanderna dit på soppmässa. Man äter soppa och går på mässa. Som jag förstår det så är det mycket hemlösa och marginaliserade människor som kommer dit.

Jag tycker det ska bli spännande!