Med finstövlar i kuperad terräng
Den här torsdagen har gått i en rasande fart. Det brukar inte torsdagar göra. Jag undrar om det har något att göra med den där promenade som blev ett äventyr som räckte för hela vecka? Riktigt så äventyrligt var det kanske inte men ett par gånger var jag säker på att jag skulle ramla och bryta varenda ben i kroppen.
När klockan var ungefär halv tolv, tittade min handledare in på kontoret där jag och musikpedagogen sitter och frågade om vi skulle med ut på en promenad. Där jag jobbar promenerar vi två halvtimmar i veckan tillsammans, eller de som hinner gör det i alla fal. Så vi gav oss ut en sväng, försökte undvika de värst blåsiga ställena. Efter ett tag svängde han in i skogen och vi följde snällt efter och funderade över vad han hade för sig. Han letade efter jättegrytor. Det hittade vi inga, men vi fick oss en skogspromenad i rejält kuperad terräng, jag i kappa, kjol och mina nyinköpta stövlar. Tänk om någon hade sett oss, det måste varit en rolig syn. Stenarna var hala, speciellt när jag tog stöd av klacken, så det gjorde jagi nte så ofta.
Sedan hände sakerna på löpande band och helt plötsligt var det dags att ha konfirmander. Jag fixade till i kyrkan så det blev en ljusgång och hela kyrkorummet var fullt av levande ljus. Tyvärr hade våra konfirmander bestämt sig för att vara väldigt besvärliga idag. Jag blev arg och mumlade en bön om tålamod. De var helt hysteriska idag.
Jag kom hem vid strax efter sju och åt soppa och pannkakor, det nyttigaste jag ätit på länge, och då förstår ni hur illa det är. Sen dess har jag suttit och jobbat, en andakt skulle skrivas och nu är det gjort. Borde egentligen skriva förbönen till på söndag också, men jag är alldeles för trött nu det får bli imorgon eller på lördag.
Nu skulle det sitta fint med en kopp te och en god bok.
