Taizémässa i Tomaskyrkan
Jag tror inte riktigt jag hade förstått hur viktiga de där söndagkvällarna var. Samtalet om livet, och tron som sakta övergick i förberedelser, som övergick i mässa, stillhet och meditation, som övergick i fika och gemenskap. Jag har varit i Tomaskyrkan och blivit människa igen. Jag har inte gjort, jag har bara varit och jag är glad för det. Bitarna faller på plats och jag andas av det goda. Jag får be och vara nära Den som skapat världen. Det är bland det mest fantastiska som finns, i alla fall för mig.
Efter fikat, och gemenskapen bytte jag några ord med Peter. Det var väldigt skönt. Jag fick chansen att landa och se livet med andra ögon. Ibland är det bara fantastsikt skönt att få sätta ord på det som rör sig i mitt huvud. Just nu separationsångest. Imorgon åker jag tillbaka till Göteborg, på gott och på ont. Jag växer där. Peter sa det, att något hade hänt, att något med mig hade förändrats. Det känns positivt att någon ser det utifrån, det jag upplever inuti.
Jag kommer att sakna mina vänner, och sammanhang mycket även den här gången. Det är viktigt för mig med er närvaro, er värme. Hud! Alltså, kramar och sitta arm mot arm i soffan. Jag har ett svårt val framför mig, men jag hoppas att jag ska välja rätt. Det känns för tillfället inte som världens lättaste. Peter gav mig perspektiv, och jag har mailat och smsat. Jag behöver råd.
Innan Tomaskyrkan hälsade jag på en fd klasskompis i hennes korridor i Studentegettot Ryd. Det var trevligt, men om jag någonsin ska bo i korridor så hoppas jag på ett renare kök!!! Vi pratade om allt och inget. Det är skönt med vännerna utanför kyrkan, att ibland möta några som har ett helt annat förhållningssätt.
Sammanfattningsvis att flytta till Göteborg är nog det bästa jag gjort i mitt liv, staden spelar nog mindre roll, det är själva flytten som är viktig. Samtidigt så är det, det svåraste jag har gjort eftersom jag vantrivs stundtals, och längtar hem mycket. Det gör ont att åka tillbaka dit imorgon.
