Den första burkan
Det är fredag idag (som om ni inte visste det själva). Det regnar i Göteborg, som vanligt. Jag har jobbat på förmiddagen och slutade till lunch. Det innebär en arbetsdag på ca 4 timmar och att jag totalt under den här veckan kommer att ha jobbat ungefär 34 timmar. Nästa vecka blir det mer, och veckan efter det är jag nog uppe i 40 timmar. Skönt med en liten långsam start. Det blir nästan som en inskolning.
Idag såg jag för första gången en kvinna klädd i burka. Det var spännande och skrämmande. Skrämmande därför att man inte kunde se hennes ögon, eller någonting av henne. Det var bara en svart gestalt som gled fram genom spårvagnsstationen. Man såg inte ens hennes skor. Jag måste säga att det fascinerar mig, och jag kan tänka mig att det är skönt ibland, att slippa bli uttittad. Det skulle jag tycka i alla fall. Jag är inte så inläst på Islam så jag vet inte riktigt varför en del muslimska kvinnor väljer att täcka sig så mycket. Det är hur som helst något helt annorlunda mot vår kroppsfixerade kultur.
Jag har hemlängtan idag, en liten knut i magen som ropar att jag är på fel plats, att jag borde vara hemma. Jag lyssnar inte på den så mycket, eller försöker i alla fall låta bli. Egentligen vill jag att så mycket ska hända så snabbt. Jag är en sådan där som planerar för livet men missar hälften. Jag tycker det är svårt att sakna, svårt att inte riktigt ha någon att prata med.
Ändå vill jag vara här, och uppleva. Jag vill prova att bo någonannanstans, och prova mina vingar. Jag klarar mig bra, fast jag redan är less på att laga mat. Det måste vara det absolut tråkigaste som finns. Att laga mat till bara sig själv. När jag bodde hemma hos mamma och pappa tyckte jag det var det bästa som fanns, att få äta själv, i lugn och ro medan jag läste lite. Livet förändras, erfarenheterna förändras.
Just nu är jag lite osäker på vart jag passar in här i världen och vem jag är. På flytten har följt en smärre identitetskris.
Idag såg jag för första gången en kvinna klädd i burka. Det var spännande och skrämmande. Skrämmande därför att man inte kunde se hennes ögon, eller någonting av henne. Det var bara en svart gestalt som gled fram genom spårvagnsstationen. Man såg inte ens hennes skor. Jag måste säga att det fascinerar mig, och jag kan tänka mig att det är skönt ibland, att slippa bli uttittad. Det skulle jag tycka i alla fall. Jag är inte så inläst på Islam så jag vet inte riktigt varför en del muslimska kvinnor väljer att täcka sig så mycket. Det är hur som helst något helt annorlunda mot vår kroppsfixerade kultur.
Jag har hemlängtan idag, en liten knut i magen som ropar att jag är på fel plats, att jag borde vara hemma. Jag lyssnar inte på den så mycket, eller försöker i alla fall låta bli. Egentligen vill jag att så mycket ska hända så snabbt. Jag är en sådan där som planerar för livet men missar hälften. Jag tycker det är svårt att sakna, svårt att inte riktigt ha någon att prata med.
Ändå vill jag vara här, och uppleva. Jag vill prova att bo någonannanstans, och prova mina vingar. Jag klarar mig bra, fast jag redan är less på att laga mat. Det måste vara det absolut tråkigaste som finns. Att laga mat till bara sig själv. När jag bodde hemma hos mamma och pappa tyckte jag det var det bästa som fanns, att få äta själv, i lugn och ro medan jag läste lite. Livet förändras, erfarenheterna förändras.
Just nu är jag lite osäker på vart jag passar in här i världen och vem jag är. På flytten har följt en smärre identitetskris.
Kommentarer
Trackback
