Ett år i Göteborg

Jag är sjuk, började som halsont i gårkväll, och har sedan dess utvecklat sig till något som går hårt åt mina luftrör. Jag kraxar och hostar och låter som ett halvt tröskverk. Dessutom är jag sjukt trött, man blir det av allt hostande.

Sjukdomen till trots var jag på förmiddagens volontärträff på stiftskansliet. Mycket trevligt! Där kom hostan igång ordentligt och jag ägnade mig åt att dricka vatten mest hela tiden. Resultatet av vattendrickande brukar ju efter en liten stund visa sig, vilket det också gjorde. Det var trevligt att träffa volontärerna, även om några saknades. Vi fick lyssna till en föreläsning om HIV/AIDS. Den gjorde mig mycket besviken, därför att jag uppfattade inbjudan som att något annat skulle hända, framför allt skulle det talas om något annat. Det fanns också en annan anledning, mina öron är helt uttjatade i ämnet, (även om det är ett viktigt ämne). Dessutom tyckte flera av oss att det låg på helt fel nivå. Nivån hade kanske passat i en högstadieklass, men fungerade inte riktigt på en grupp där vi alla var över, eller är 20 år.

En annan sak som jag kände mig starkt kritiskt mot var att mycket handlade om hur försiktig man skulle vara med sexuella relationer när man åker utomlands. Det handlade väldigt lite om Sverige. Resonemanget gjorde mig lite konfunderad, framförallt funderar jag på vad vuxna tror om ungdomar idag. Det finns inte i min värld att åka utomlands och ha sexuella relationer. Givetvis finns det sådana som gör det, men det finns säkert lika många som aldrig har tänkt tanken. Då tänker jag ändå att det är väldigt viktigt att lyfta frågan att man faktiskt kan få HIV/AIDS även i Sverige. Det kan drabba alla! Även om smittspridningen inte är så stor i Sverige så kan smittan spridas lätt om det inte finns tillräckligt med kunskap. För att sprida kunskap måste tabun kring ämnet försvinna. Vi måste pratad om det mer än på konferenser och föreläsningar.