Alfhild Agrell och Victoria Benedictsson

I lördags såg jag pjäsen Räddad, skriven av Alfhild Agrell i slutet på 1800-talet. Jag får en stor klump i magen när jag tänker på pjäsen, på kvinnan, och på hela situationen. Ett förtryckt liv. Så många känslor strömmade igenom mig under de 2,5 timmar jag satt på plats 74 nedanför scenen. Så intensiv, hela tiden så intensiv. Fylld av ilska, hat, förtryck, sorg men mitt i allt detta en glädje. Inget lyckligt slut. Bra! Då hade jag blivit besviken. Under stundom väntade jag ändå bara på att det skulle ordna upp sig så där amerikanskt lyckligt. Inget hände.

Idag läser jag Victoria Benedictssons bok Pengar. Så starka de här kvinnorna var som vågade gå i protest, som vågade göra något. Som ung kvinna kan jag ibland känna mig tacksam att jag slipper ta den striden. Generatoner kvinnor före mig har banat väg för att vi ska kunna leva som vi gör idag. Jag tänker också att det gör att vi har ett arv att förvalta. Vi ska vara jämställda, och kunna följa vår längtan, den där inre rösten. Vi ska kunna det vare sig vi är kvinnor eller män. Det ska inte göras skillnad, åt något håll. Jag är en stark ung kvinna av idag, av min tid. Jag är tacksam för de generationer före mig, stolt över deras "arbete". Det ger oss en större frihet att leva det liv vi är menade för.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0