En gemensam historia
Jag tycker att det är spännande att möta människor som jag på något sätt har en gemensam historia med. Människor som funnits med i tidigare skeden av mitt liv, men som inte delar mitt nu. Det blir en spegling av vem jag var, och därmed vem jag är. Den jag var finns kvar inuti mig.
Jag har gjort en lång resa, men det är en annan historia. Jag tänker på hur vi växer upp, växer samman och växer isär. Vi kan aldrig veta åt vilket håll livet tar oss.
Sedan tänkte jag också på min väg till tron, till Gud om sökandet, tvivlet, frågorna och tryggheten. Det är så viktigt att få prova, bli bemött med respekt för frågorna. Jag ville inte, nej jag vill inte tro på Gud. Det sågs inte med blida ögon i min redan utsatta situation i skolan. Klasskompisarna fick ännu mer att förlöjliga mig för. De fick liksom vatten på sin kvarn. Ändå var kyrkan redan då så mycket gott. Min stora trygghet i tillvaron. Något magiskt fanns det ändå över att be "Fader Vår" på mattan innan det var dags att gå hem. Sedan blev jag ledare, inte mycket tryggare, men ändå ledare. Konfimerade mig gjorde jag nästan bara för att det inte skulle se konstigt ut, jag var ju ändå ledare i kyrkan. Sedan ungdomsgruppen, eller onsdagscaféet som det kallades i den församling där jag ör uppväxt. Det var min första besvikelse, min första riktiga besvikelse på kyrkan och församlingen. Då när ingen såg mig, jag hade behövt bli sedd. Det var därför jag ändå kom, gång på gång. Det ledde vidare till en "riktig" ungdomsgrupp. Där någonstans, när jag vandrade tillsammans med trygga människor som ville mig väl, hittade jag det som jag idag inte kan leva utan. Där mina frågor, mitt tvivel och min envishet fick plats, där kunde också Gud få plats i mig. Vi vandrar hela tiden, förhoppningsvis närmare Gud. Livet är en stor pilgrimsvandring. För att kunna söka måste man först fråga sig: Vad längtar jag efter? Jag fann det. Jag fann det jag längtar efter.
Jag står här, mitt i livet. Med tvivel och tro, med oro och trygghet. Mest tror jag att jag aldrig är ensam, mest tror jag att jag lever mitt liv i Guds blickfång.
