Ett år i Göteborg

"Hej, vem är du, kan du inte berätta lite om dig själv?"
"Hej, jag heter ... och jag jobbar med..."

Varför är det alltid så, varför presenterar vi oss med yrke (eller ofta i alla fall). Definerar det oss på något vis? Förklarar det vilka vi är, vad vi drömmer om och längtar efter. Knappast. Givetvis säger det något om oss, men jag tänker att det är så många olika människor som är jurister, det är många olika människor som är socialsekreterare, rörmokare, läkare, lokalvårdare etc.

Jag funderar på det här med identitet på förekommen anledning. Imorgon ska jag träffa en person som jag inte förut har träffat. I kväll träffade jag en annan person som jag inte förut har träffat. Vem är du? Frågan blir hängande i rummet, jag rycker på axlarna och vet inte riktigt vad jag ska svara. Så jag tänkte göra ett försök.

Jag är Emelie, full av allvar, upptåg, skratt, tårar och energi. Jag är seriös, och oseriös. Tyngd av min historia men möter framtiden med lätta steg. Jag ler ofta samtidigt som jag gråter och tror inte att glädje och sorg är motsatser utan beroende av varandra. Jag tror på ljuset och människornas godhet, jag tror på framtiden fast jag ibland helst av allt vill spola tillbaka tiden.
Jag är Emelie, som skriver poesi och sjunger (för det mesta rätt toner), målar och tänker alldeles för mycket. Jag är Emelie som hänger på biblioteket och letar efter en spännande bok, pratar i telefon med vänner eller fikar på ett café i stan och diskuterar rättvisor och orättvisor.
Jag är Emelie som tror att Gud har skapat mig och älskar mig för den jag är. Som förstår att livet precis har börjat men ibland glömmer bort att jag inte alls är så gammal som jag känner mig. Jag är Emelie som har lätt för att skaffa nya vänner, som är blyg i många sammahang och som tidvis har stora humörsvägningar.
Jag är Emelie som älskar så att hjärtat känns trasigt, som längtar efter hud och närhet. Jag som ibland skyr gemenskapen för ensamheten, tystnaden och meditationen. Jag är Emelie som vågar mer än vad jag tror och som skickar panikslagna sms när jag inte riktigt vet vart vägen bär. Jag är Emelie som ibland vågar kasta sig ut och ibland dröjer kvar. Som har sett alldeles för mycket elände och upplevt vad kränkning och utanförskap är. Jag är Emelie och jag är bara jag som ser lite ljus i sprickorna.
Dessutom jobbar jag som volontär i Svenska Kyrkan.

Så, det är jag eller en del av mig i alla fall. Vem är du?