Ett år i Göteborg

Jag är fruktansvärt, fruktansvärt dålig på att säga hejdå. Speciellt om det är en person jag tycker mycket om och inte vet när jag kommer träffa nästa gång. Fast idag gick det ganska bra, jag började inte ens gråta. Jag är lite stolt över mig själv. Det kommer bli tomt på jobbet några dagar nu, konstigt att hon inte är där längre. För de tre senaste veckorna har jag lärt känna en alldeles fantastiskt kvinna. Jag är glad för det. På något underligt sätt har hennes blotta närvaro varit en drivkraft för mig att våga.
Nu vågar jag.
Jag hade det inom mig, det behövde bara släppas ut, någon behövde bara glänta på dörren. Nu sprutar jag. Samtidigt som jag surar över att datorn är trasig så att jag inte kan skriva allt det där som sprutar. Jag måste lösa det, annars kanske orden stannar i ren förskräckelse.
Hur som haver, jag är glad för att ha en ny fantastisk person i mitt liv, och jag hoppas att vi ses snart igen. Det vore tråkigt annars. Det är något heligt varje gång man blir berörd i hjärtat. Det tycker jag visst!