Ja, visst gör det ont...
Något som jag har ägnat mycket tid åt det senaste halvåret är växandet. Ibland tycker jag nästan det känns i hela kroppen hur jag förändras. Det tar på krafterna, och är lite jobbigt för mig som nyligen förlikat mig med vem jag är. Ibland gör det min rädsla för livet lite större, för jag kan inte greppa världen. Verkligheten blir mer och mer komplex och jag förstår egentligen inte alls. Mitt behov av kontroll, och den här utvecklingen av min världsbild passar inte alls ihop, och alltså har jag fått välja att släppa en del av kontrollen. Jag förstår, och vet inte allt som händer. Det har varit svårt för mig.
Det där med självbild är också lite lätt komplicerat, i juni någon gång började jag foga samman andra människor bilder av mig, med min egen bild av mig själv. Framförallt i samband med min student insåg jag att min egen självbild varit alldeles sne. Jag hade inte reflekterat speciellt mycket över den på väldigt lång tid, men insåg då mot mina egna tankar att jag var omtyckt av väldigt många människor för att jag var just jag. Under sommaren och hösten har jag kämpat väldigt mycket med att få min bild av mig själv, och andras bild av mig själv att stämma ihop. Den senaste upplevelsen av att inte riktigt ha samma bild av mig själv som omgivningen tycks ha drabbade mig på kursen. En av mina kursledare sa under ett samtal vid fikabordet att hon tyckte att jag var både empatisk och uppmärksam på andra. För mig blev det en smärre chock eftersom det är två egenskaper jag inte alls kopplar till mig själv.
I skrivande stund sänder jag en tacksam tanke till min tidigare samtalspartner M, (som jag vet läser här ibland) och som vad jag än sa, jämt och ständigt envisades med att tala om för mig att jag är värdefull. Det spelade ingen roll om jag blev arg, eller grät floder, eller att ångesten kröp innanför skinnet på mig. Han fortsatte ändå. Våra samtal har betytt mycket för mig, och har hjälpt mig att hitta små pusselbitar av mig själv längs vägen.
Att växa är helt enkelt inte lätt, och i Göteborg har jag inte de riktigt trygga nätverken eller människorna att vila hos. Det är ändå, till sist gott att växa. Utan smärta kan ingenting nytt komma tror jag, och tänker på Karin Boye:
Ja, visst gör det ont när knoppar brister
varför skulle annars våren tveka?
varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Jag har funderat i många år på samma sak. Det bästa är när jag har mycket att göra, för då hinner jag inte fundera. När jag var ung, trodde jag att man som vuxen skulle slippa alla de där frågorna, att det var självklart vem man är osv. Men jag har märkt att jag hade fel. Fast - det har blivit lättare.
Jag försöker följa ett råd jag läst: Leap and the net will appear... men det är svårt. På svenska låter det inte så poetiskt: hoppa, och nätet kommer att finnas där.
Oj! Det här är nästan som att läsa mina egna dagboksanteckningar för ett par år sen. Då jobbade jag hårt och intensivt med precis samma sak: att försöka foga samman min självbild med andras bilder av mig. Det slutade med att jag fick lämna min egen bild, för jag insåg att den var fel. Men det var smärtsamt, trots att det var en bild av mig själv som jag egentligen aldrig trivts med eller valt själv. Men det gör ont ändå. Ta vara på tiden och kampen, det är en värdefull tid, om än jobbig. (och var glad för att du inte har heltidsstudier samtidigt - för oj! vad de fick lida för all tid jag behövde för mig själv!)
Lycka till! Du finns i mina förböner!
