Jag undrar ibland...

Jag undrar ibland varför det är så svårt att leva. Gud är allsmäktig och ändå tycks livet ibland bara som ett stort lotteri. Jag känner mig otacksam. Egentligen har jag allt jag behöver, född med tusen silverskedar i munnen som Alice Bah Kunke uttryckte det då hon talade på ett av Svenska Kyrkans Ungas Riksmöten för ett par år sedan. Jag har allt jag behöver och lite till. För varje dag som går förstår jag allt mer, det jag förstod redan som barn. Sakerna spelar ingen roll, det stora rummet, eller den modernaste tröjan, eller den bärbara datorn jag har i knät. Ingenting spelar egentligen någon roll. Ett helt liv (mitt hela liv som ännu inte är så långt) har jag längtat efter kärlek, uppskattning och respekt för den jag är. Jag har längtat efter en trygg miljö att vara i, att mogna och utvecklas i. Det mesta har jag fått skaffa mig själv. Kärlek är en nåd, och den nåden har inte varit mig given under den första halvan av mitt liv, i alla fall inte så som jag hade behövt den.
Nu sitter jag och ser fram mot våren, ser bortom våren mot hösten och ser det liv jag önskar allra mest. Det är inte så mycket som kommer att förändras, för livet kommer fortfarande aldrig vara riktigt lätt. Det är det nog inte för någon människa, men jag ser så mycket gott i min framtid. I höst ska jag få vara, och växa i en trygg, känd miljö. Jag får en större tillgång till mina nätverk, till mina vänner, för att jag kommer hem. Det är så, man måste åka bort för att förstå vilken skatt man har. Jag var tvungen att resa bort för att komma hem. Komma hem, fast det aldrig förr har varit hemma.
Minnet av min smärta bär jag med mig för evigt, men jag är inte smärtan, jag är så mycket mer. Jag bär så mycket liv inom mig som väntar på att få levas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0