Ett år i Göteborg

Det är i mötet med andra människor som jag känner mig mest levande, konstaterade jag för en liten stund sedan. I delandet som på något sätt spränger gränser, där vi inte begränsar oss till kön, religöstillhörighet eller generation. I mötet med den andra kan vi växa och fortsätta spränga gränser. Visst finns det mycket annat som gläder mig, till exempel att jag i skrivande stund blir bländad av januari solen, och att fåglarna kvittrar utanför, att jag har tulpaner på bordet och mat i kylskåpet. Ändå är det som mest fantastiskt att leva i det där okomplicerade mötet, när vi möts på lika villkor, som människor bortom allt annat. Det händer inte så ofta, men när det händer tycker jag det känns som att stå på helig mark.

Jag kan inte annat än att konstatera att jag är rik som fått nåden att dela liv med andra människor. I tilläget till vår psalmbok finns psalm 748, som jag tycker är lite smått fantastisk.

Så tag emot vårt arbete, o Herre
kampen dag för dag för livets skull.
Vårt frukt, vårt bröd, vårt vin bär vi fram till dig.
Vi tackar dig för nåden, att få dela liv,
tack för nåden att få dela liv

Det här var vers två, det finns tre andra fantastiska verser i den här psalmen, som jag tycker säger så mycket om det mänskliga livet och den mänskliga kampen, och om vårsolen som värmer.