Ett år i Göteborg

Det finns en psalm som börjar så, som heter så. Jag tänker att det är väldigt trösterikt, något som leder vidare. Någonstans finns en mening med det liv vi lever, en väg som på något sätt är vår. Jag tror att alla har sin egen tolkning där. Jag tror på livsmönster och mening, annars skulle jag inte orka leva, kämpa vidare. Jag tror att Gud är i allt som sker, med kärlek och nåd.

Det är de tankarna jag bär med mig i från den avslutade kursen. Jag bär med mig lite nytt livsmod, en liten ny gnista i mitt bröst. Vi är inte här förgäves...
Hur livet än gestaltar sig så finns det någonstans en mening med att fortsätta leva. Ibland undrar jag vad meningen är, och ser inte riktigt. Så småningom så kan jag ändå se mönster när jag ser tillbaka. Det var något där, det är något där.

Det har inte bara varit en lätt vecka, delvis har den ändå varit väldigt tung känslomässigt, mellan skratten, de goda samtalen och lekarna. Jag tänker att livet är precis så. Det är allt, tårar, skratt, goda samtal, konflikter, lekar och framförallt, i och runt omkring allt det där finns kärleken. Häromkvällen såg jag mig omkring i Helsjöns kapell och kände så mycket kärlek till mina medvolontärer, och den kursledning som satt där. Jag blir alldeles varm i hjärtat som får ha alla de där, mycket olika, men fantastiska människorna i mitt liv. Jag konstaterar återigen hur rik jag är.