Ett år i Göteborg

Jag firar en dryg månad i min öken nu. Någon citerade i ett mail en bok hon hade läst; själen behöver gå runt och hasa i morgontofflorna ibland utan krav på vare sig det ena eller det andra. Jag får den kraft jag behöver. Resten av tiden är jag bara trött. Jag umgås med Tvn, orkar inte läsa riktigt just nu, eller snarare är det så att jag inte orkar åka till biblioteket. Det känns som ett helt företag idag.

Sakta har jag ändå börjat längta efter något annat, något mer. Tussilagon väckte något i mig, en längtan. Jag tänker att det är första steget ut ur tröttheten. Längtan är något positivt. Jag orkar i alla fall se vad som händer omkring mig. Jag är på väg tillbaka, men jag räknar med att det tar tid. Jag vill inte stressa. Den här månaden har varit en av de bästa månaderna i mitt liv, trots allt. Jag har lyssnat på vad jag mår bäst av. Det har inte hänt så ofta tidigare i mitt liv. Jag behöver vara här, där jag är nu. Det gör ingenting att det är som det är. Soffan är skön och täcket är varmt och gosigt. Oftast finns det ett trevligt (om än alldeles hjärnlöst) tvprogram att titta på.

Min själ hasar runt i sina morgontofflor ett tag till. Jag tänker inte tvinga den till något annat.