Ett år i Göteborg

Det är en sak som jag har funderat på ett tag. Hur kvinnor/tjejer benämner sig själva. Hoppas ingen tar illa upp nu, utan kom gärna med tankar och synpunkter på mitt resonemang. Gränserna mellan de fyra stadierna i rubriken är tämligen flyttande, de hakar nog till och med i varandra i övergångsperioder. Ändå tänker jag att varje nytt ord också är en beskrivning av vilken fas i livet vi befinner oss i. Motsvarande finns ju även för killar, men eftersom jag själv är av kvinnligt kön så väljer jag att fundera kring det.

Mina defenitioner blir nog ändå att vi är flickor fram till tonåren, här inträder någon slags flytande fas där vi under ett tag både är flickor och tjejer. Tjej låter lite tuffare, lite mognare. När jag för någon månad sedan blev kallad flicka så kände jag att det inte alls stämmer in på vem jag är (det finns ett par personer som fortfarande får kalla mig flicka men det handlar mest om trygghet). Så jag är alltså tjej, eller kvinna. Hur länge är man tjej? Bra länge kan man nog kalla sig både tjej och kvinna, ibland tycker jag det ändå det känns lustigt när medelålders kvinnor kallar sig för tjejer (ta inte illa upp nu). Jag tänker att det också handlar om vad man känner sig som inuti. Vem är jag? Vad är jag? Till sist, tant? Ja tant tror jag man kan bli som trettioåring, eller inte alls. Jag tänker mig det som ett beteende, ett sätt att vara mer än en ålder.

En sista tanke, och den som jag nog finner mest trolig, är att vi alla bär delar av de där stadierna i oss. En kvinna vid namn M får gärna kalla mig för lill-flickan som hon då och då gjorde. Men om t.ex. någon av mina kollegor skulle göra det, då skulle jag bli sur och känna mig lite trampad på. Så vi är nog allt det där samtidigt och olika dagar. Idag är jag nog ändå en ung kvinna.

Det här kanske inte var en så intressant diskussion, men vänta ni bara en annan dag när jag orkar så ska jag fundera över kropp, själ och ande. Det kan bli spännande.