Knepigt

Att göra volontäråret är rätt knepigt, och inte alls någon dans på rosor. Rent ut sagt är det ibland ett helvete, men som någon sa "det är i alla fall MITT helvete". Ibland förstår jag verkligen inte varför jag gör det här. Jag arbetar livet ur mig (nästan) för en slavlön och en DELAD lägenhet där jag inte ens fått välja vem jag ska bo ihop med. Att fixa det är ju liksom piece of cake. Eller inte. Jag är inte matriellt bortskämd men att leva så snålt som jag gör just nu för att kunna lägga undan ett par kronor varje månad, det är inte mänskligt.

Dessutom hinner jag aldrig vila, och har alltid dåligt samvete för att jag inte sköter om hushållet (trots att jag sköter om hushållet.) Jag längtar efter en egen plats, något som är mitt, som inte behöver delas eller kompromissas hela tiden. Det räcker nu.

Jag vill inte vara med mer. Jag vill vara färdig. Jag vill skita i resten. För trots allt känns det som om jag är här på nåder. Jag är här och kommer att försvinna, inte precis någon bekväm situation att sitta i. I övrigt är jag rätt less på det mesta på jobbet. Inga ansvarsområden och det som en gång var mina har till viss del tagits över av andra. Ibland känns det som om jag är kvar med skiten.

Att livet för övrigt inte är så bra kan ha med saken att göra också. Jag reagerar mer än vad jag kanske skulle ha gjort annars. Dessutom har jag ruskigt ont i ryggen och hormonerna har spel.

Jag är säker på att jag om ett halvår ser tillbaka på det här volontäråret som något oerhört positivt. Då är vi i september och jag har påbörjat nästa del av livet. För jag har hur som helst lärt mig mycket här.

Det räcker nu. Jag vill inte mer, jag vill åka hem!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0