Ett år i Göteborg

Jag tycker mycket om fastan, men nu tycker jag det är nog. Jag längtar efter det glada budskapet, sånger i riktig Dur, glada toner. Var ljus över griften och andra påsktrevligheter. På något sätt känns det som jag levt mycket närmare texterna i år. Det har väl att göra med att jag har regelbundna andakter, tjänstgör på söndagar och helt enkelt lever och verkar i den del av verkligheten där texterna ständigt lever. Det känns gott, det också. Nu vill jag ändå ha påsk. Jag är trött på allvarsamhet. Nu vill jag skratta, känna pirret i magen.

Sedan tänker jag att det nog också har att göra med min egen ökenvandring, jag är trött på den nu. Jag är trött på att vara trött. Det brukar vara första tecknet på vägen ut.

Om en dryg vecka är det påsk. När vi planerade midnattsmässan slog jag många slag för favoritpåskpsalmen Var ljus över griften och jag lyckades få min vilja igenom. Mycket nöjd med det arbetet. Nu ska jag se på tv.