Ett år i Göteborg

En gång för ungefär fyra år sedan (oj vad tiden går fort) så sa en människa jag känner att man ska inte koncentrera sig på hur man inte vill att det ska vara utan lägga kraften på hur man vill att det ska vara. Jag tänker på det lite då och då, ofta när jag mött något som är som jag vill att det ska vara. Dessutom tycker jag att det är ett klokt uttalande. Om jag stirrar mig blind på det förflutna eller det som är fel, då når jag aldrig det jag verkligen vill. Så vad vill jag då? Det blir en utmaning i sig att ta reda på vad jag vill med mitt nu och min framtid.

Ikväll har jag varit på påskdagsknytis hos arbetskamrater och bekanta. Det som är så fint är att alla som bor där bjuder in några vänner och så blir det fullt av människor med olika bakgrund. I mötet kan så mycket hända. Människan är relation, och vi blir till i relation. Så tror jag. Vi behöver andra för att kunna spegla oss själva, för att förstå oss själva. En sådan här knytis innehöll för min del ett ganska långt teologisktsamtal (roligt och spännande att få vända och vrida på olika frågor tillsammans med andra människor), samtal om framtid drömmar och nuet, samtal om drömmar i bemärkelsen att vi pratade om drömtydning och vad som påverkades oss att drömma, en rundvandring bland stora akvarier, samt mycket god mat. I en annan del av huset pratades det mycket spanska, det pratades fotboll, barnen lekte och helt plötsligt började några dansa Salsa. Sådana fester vill jag ha. Så vill jag att det ska vara. Gemenskap och kravlöshet.

Jag vill ha en öppen dörr för  "det är viktigare att vännerna kommer in än att tjuvarna stannar ute" som min kloka vän Åsa sa till mig någon gång i höstas. Jag vill leva där människor känner sig välkomna att vara. Det är så jag vill att det ska vara. Inga avstånd mer, ej främlingsskap (SvPs 396)