Ett år i Göteborg

I morse när jag vaknade var himlen klarblå. Så jag kom upp ur sängen i alla fall. Luften luktade sommarmorgon, och en söndagmorgon strax innan nio är det få människor i rörelse. Så jag kunde njuta av fågelkvittret. Det blev en fin gudstjänst, och redan strax efter tolv var jag hemma igen. Promenerade de tjugo minuterna det tar att gå hem.

Våren överväldigade mig. Helst hade jag velat traska upp i skogen bland mosa, bergknallar och granar. Kläderna tillät inte detta äventyr så jag fick snällt hålla mig på stigen. Det är dagar som idag som jag verkligen förstår varför jag tror på Gud. Allt det sköna Gud har skapat, hur våren liksom väcker jorden till liv igen. Gång på gång, på gång. Jag hittar inget bra uttryck på svenska, men om jag använde utrikiska så skulle jag säga att det är alldeles breathtaking. En liten bit upp i skogsbrynet tog jag mig i alla fall när mitt öga fick syn på vitsippor. Ur led är tiden! Vitsipporna borde inte blomma ännu. Ändå kan jag inte låta bli att glädjas. Jag har längtat så efter våren, ljuset och solen.


Tidigare i veckan plockade vi tussilago på friskvårdspromenaden med arbetslaget. Fina va?!


Den här buketten pryder mitt köksbord. Jag blir glad varje gång jag sticker ut huvudet i köket.

Nää nu ska jag ut och lapa sol igen, medan det finns någon kvar.