Ett år i Göteborg

Ibland får vi stå tillbaka och låta andra glänsa. Idag var det konfirmandernas tur, och det är gott att se dem ro en gudstjänst i land med lite, lite stöd från oss ledare. De kan så mycket mer än de tror när de fokuserar, när de koncentrerar sig. De hade planerat högmässan nästan alldeles själva, det var ju de som var huvudpersonerna. Jag blev glatt överraskad av de vackra bönerna. Ibland är det svårt att ana vilka djup det finns även i konfirmander när de stojar runt, struntar i att lyssna, och driver ledarna halvt till vansinne. Andra stunder kan vara riktigt fantastiska. det är därför jag fortsätter varje år, det är därför jag orkar möta en ny grupp. De bra stunderna väger upp den dår jobbiga. För ärligt talat finns det kvällar när jag går hem och tänker att jag aldrig mer vill träffa konfirmanderna. Jag har huvudvärk, och är så less för de verkar inte ta till sig något av det vi gör. Det gäller inte bara årets grupp, utan de allra flesta grupper jag har haft.

Hemligheten med att ha konfirmander är inte så mycket glädjen i att se det de lär sig utan allra mest det de lär mig, om mig själv och om Gud. Frågor som ibland vänder hela min världsbild upp och ner. Jag måste fundera ett varv längre. Det är rikedom att få möta konfirmanderna just som 14 åringar, för de liksom formar så mycket identitet under året, de blir liksom individer på ett annat sätt än innan.

Jag är glad att jag får arbeta med konfirmandgrupper år efter år.