Ett år i Göteborg

Jag sitter på jobbet och planerar den sista andakten jag ska hålla för gemenskapsträffen. Jag ska har tänkt att jag ska prata om hur vi ser Gud, eller snarare hur vi förväntar oss att Gud visar sig för oss. För ofta blir det inte alls som vi har tänkt oss, och vi förstår inte att det var Gud som gick förbi, som satt bredvid oss i bänken eller höll i vår hand.

Söndagens gammaltestamentliga text handlade om Elia. Hur han nog var ganska förtvivlad, gick in i en grotta över natten, och hur Gud talade till honom. Gud sa till honom att ställa sig på berget, för att Herren ska gå fram där. Först kommer en stark storm som klyver berget och krossar klippor, men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv, men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom elden. Men Herren var intei elden. Till sist kommer det ett stilla sus, och det är i det stilla suset Herren kommer. Elia gömmer sitt ansikte och gick ut ur grottan.

Jag tycker mycket om den texten i bibeln. Den talar om för mig att Gud finns överallt, och att Gud alltid vill möta oss, även om han inte kommer med vapen och makt, utan kanske som ett litet barn.