Ett år i Göteborg

Jag har i nte mycket att säga, bara att jag behöver motstånd för att hitta mod och komma vidare. Om ingen planterar andra tankar blir jag lätt enkelspårig. Inte lätt, inte lätt! Kanske behöver vi alla lite motstånd för att växa och mogna. Det motstånd jag menar nu är andra människors sunda i frågasättande. Jag behöver det, de som ifrågasätter utan att mena illa. Jag kan få se ytterligare en sida av saker och ting.

På tal om mognad och växt så känner jag en mycket klok kvinna som säger att det ska göra ont när man växer och mognar. jag tror att hon har rätt. Hur skulle vi växa utan kampen?

Har ni någonsin tänkt på hur vacker världen blir en sen vinterkväll i ljuset från billyktorna? Alla färger skiftar i en obestämbar grå nyans, lite som riktigt gamla videofilmer gör. Landskapet finns därute, men vi ser det inte. Det enda vi ser är den närmaste vägen, den som lyses upp av billyktorna. Längs vägkanten finns gräs som vissnat, granarna står stolta och ängarna bereder ut sig i mörkret. Det är en osynlig oändlighet. Sedan, när vi har åkt en bit till står lövträden där, nakna, stolta. De skimrar i silver och grått, deras kronor sträcker sig över vägen och bildar ett tak.

Jag tänker att träden är väldigt sårbara, och utlämnade, ingenting kan de göra åt sin situation, bara invänta våren. Samtidigt är de stolta, för hur många av oss skulle komma på tanken att fälla ett av de stora träden vid vägkanten? Det skulle vara väldigt svårt, för under jorden finns ett nätverk av rötter som ger stöd. Livet finns under jorden även när trädet tycks livlöst. Vi ser det inte men det finns, det kommer tillbaka.

Där ute i mörkret, under ängarna där spirar livet. I väntan på att återigen få leva. Där är det okända, där är evigheten. Bilturen fortsätter ännu längre ut på de mörka vägarna, skogsvägar. Här och där ser vi ett ljus och förstår att ett hus ligger utkastat på åkern, mitt ute i ingenstans.

Häromkvällen körde jag utåt skärgården för att hämta min lillebror. Hans flickvän bor ett par mil ute på landet, på en krokig landsväg, precis som den jag beskrivit. Under juldagarna funderade jag mycket på döden, vad döden är, egentligen. Så där i bilen en sen vinterkväll kom bilden till mig. Våra liv är som en biltur på en svensk, slingrande landsväg mitt i vinterns mörker. Ibland har vi sällskap i bilen, och ibland är vi alldeles själva. Vägen är ny, vi har aldrig åkt här förut och egentligen vet vi inte vad som väntar bakom nästa krök, men vi kan inte stanna, vi måste fortsätta. Vad som än möter oss, hur livet än drabbar oss så måste vi fortsätta.

Jag tror att döden är ett nytt kapitel, och jag vet att det skrämmer många, det skrämmer mig mycket. Jag har också tänkt mycket på att det nog är osäkerheten som gör oss så rädda. Vi har ett så stort behov av att veta, och ha kontroll över livet. För det är alltid lättare att leva i det som är bekant även om vi skulle må mycket bättre av att ibland bryta upp. Det kända är alltid tryggare än det okända. Livet igenom kan vi till viss del undvika förändringar. Döden kan vi aldrig undvika, den drabbar oss, precis som livet gör. Plötsligt finns inte våra älskade längre, de finns i alla fall inte ibland oss.

Mitt i rädslan väljer jag att tro att det är som att åka bil på en landsväg i Sverige en mörk vinterkväll. Världen är vacker, och jag vet inte vad som väntar bakom nästa krök. I marken spirar livet och de oändliga vidderna döljer sig i mörkret. Till slut kommer det att ljusna, det blir morgon. Gud möter oss med den stora varma famnen när vi kommer fram. När vår resa är slut. Det är min fasta övertygelse. De stunder då vi är ensamma i bilen på livets vinterväg, då sitter Gud där bredvid i sätet, alltid.

Många människor i omgivningen har talat om "En spricka i kristallen". De har sagt att den ska vara så bra, att jag borde se den, så för ungefär en timme sedan surfade jag in på SVT:s hemsida. Det är en väldigt välgjord tv-serie, jag har inte läst boken och kommer troligen inte att göra det heller. Jag har inte ens förmått mig att titta klart på del ett. Det bränner till inuti mig. Ibland är det som att se sig själv i spegeln. På flera sätt beskrivs mitt liv, men med mycket mer pengar, mycket flottare tillvaro.

Jag har kommit en bit, men jag har en lång väg kvar att gå.

Om tio minuter ska vi gå till Spårvagnen, Annika och jag. Det har varit så mysigt att ha henne här. Fin fint.

Jag är inte helt förtjust i att det är dags att fira jul nu, inte alls faktiskt. Jag får ta det onda med det goda. Det fantastiska är att jag känner stödet av alla människor jag har runt omkring mig. Jag har ett nätverk som bär mig, och jag vet att det finns utvägar. Bara det är guld att veta. Det finns en stor kraft i människor stöd, i människor böner.

Imorgon ska jag träffa Sara och B-M, julafton Annika, Annandagen Åsa, sen så rullar det på. Jag är glad, och välsignad med så många fantastiska människor.

Nu ska jag åka (hem).

Upplysningsvis vill jag bara meddela att innehavaren av denna blogg fyller år idag. Det är en konstig födelsedag det här. Inget är som det brukar.
- Men hallå... är det något som ropar, det beror på att du är vuxen nu.

Vaddå vuxen? Jag?? Menar du mig?? Nej det tror jag inte. Jag är inte vuxen, säger jag och skjuter händerna i från mig, som för att skjuta i från mig insikten.

Vad blev det av det andra då? Födelesdagar är en slags milstolpe, det finns många milstolpar under året, men födelsedagen är nog den största.
- Så hur blir det nästa år då? Vad vill du göra med ditt liv?
- Jag vet inte, svarar jag och biter mig i läppen, jag vet inte.

Fast egentligen så vet jag, jag vill bli fri att leva mitt eget liv.

Jag fick ett mail idag, det kanske räddade min jul (eller i alla fall mitt inre) från total katastrof. I alla fall så ingjöt det mod i mig. Jag klarar mig, jag överlever och jag är så stark som Du vet att jag är. Tack M, tack!!

JAG HAR FÅTT SOMMARJOBB JAG HAR FÅTT SOMMARJOBB JAG HAR FÅTT SOMMARJOBB JAG HAR FÅTT SOMMARJOBB

Kanske lite tidigt, men jag är glad. Min försörjning till sommaren är fixad. Jag är glad, och nöjd och tacksam.

Nu ska jag byta ut de där *fult ord* stövlarna som jag använt fyra gånger och som gick sönder igår.

Aktiviteterna har stillat sig. Jag tycker det är mycket skönt. Imorse hade jago nt i magen för att gå till jobbet, men det har blivit bättre. Det har varit en skön och rolig dag idag. En dag som går sådär lagom fort, och när jag inte springer som en skållad råtta för att hinna allt det som ska göras. Musikpedagogen och jag har suttit vid våra datorer, jag har installerat nya program i hennes dator, och hon har städat. Vi har lyssnat på musik och pratat om mest ingenting. Friskvårdspromenad vid lunchtid och så gemensam lunch. Trevligt!

När klockan hade passerat ett så kom prästen och diakoniassistenten. Tillsammans har vi möblerat om och städat i det sk. musikrummet där det händer en hel massa andra saker än musik. Det blev riktigt fint och kändes fräscht med den nya möbleringen. Lite fika och samtal, det känns fint tycker jag efter de stressiga veckorna. Jag försöker gå ner i varv, inte göra så mycket, eller inte mer än nödvändigt i alla fall.

Läst lite i Svensk Kyrkotidning i morse och funderade över ledaren... Är det fegt att förorda att Svenska Kyrkan ska ge upp vigselrätten för att "slippa" ta beslut när det gäller samkönade äktenskap? När man skriver det på det sättet är det nog det.
Jag kan inte så mycket om teologi, men jag vet att jag tycker kyrklig vigsel är något väldigt fint och att alla borde ha "rätt" till det. Trots allt handlar det ju om kärlek. Lite tanketrådar en tisdageftermiddag, utan svar förvisso. Kanske är de tanketrådarna ändå de bästa.

Ikväll ska vi ha julbord personal och kyrkoråd tillsammans. Vi blir nästan 80 personer har jag hört.

Jag har blivit utsedd till att vara frivillig i en lek på julbordet på tisdag. En lek som jag absolut inte vet någonting om. Jag tackade jag, lite mot mina egna principer. Fast det hör också till mina principer att stå fast vid ett löfte, så jag kommer helt enkelt att genomföra det. Mitt inre är dock inte helt nöjt.

Egentligen har jag svårt för att utsättas för saker jag inte vet något om, och för människor jag inte vet något om. För mig handlar det mycket om respekt också. I båda riktningarna. Jag tror att det är viktigt att sätta gränser och markera vart jag står. Är jag ärlig från början så vet människor vart de har mig. Därför är jag väldigt öppen med det mesta, när något berör mig illa  eller jag blir upprörd.  Jag vill också vara öppen med vem jag är och vad jag tycker. Jag tror att det gör människor säkrare, för de vet var de har mig. Nu har jag trots allt accepterat den lite halvt påtvingade frivilligheten, så det är som sagt en annan princip, jag får hålla det löftet, men jag måste erkänna att helt bekväm i det är jag inte.

Jag fick ett sms från min vän som är diakon i Stockholm, ikväll ska hon (och några andra) vara vuxna närvarande på Stureplan. Hon är en stark och klok kvinna som jag beundrar mycket. Ikväll finns hon i mina böner och tankar. Hon är en människa som förändrar världen lite varje dag, bara för att hon är. Jag är stolt att få vara hennes vän.

så skimrade vintern förbi,
och jag drömde

från himlen föll snön,
ett täcker över marken

jag blundade och såg,

allting blev nytt

fylld av livet, ett andetag bort

med stegen riktade mot friden

en röst som viskade; bryt upp

och jag bröt upp,

så skimrade vintern förbi,

och vintern lärde mig leva

© Emelie Hjerth

Vissa dagar (typ idag) vet jag inte vart jag ska vända mig, vad jag ska göra. Jag är så fruktansvärt trött. Jag har aldrig varit så trött förut. Inte ens när jag var sjuk, och kroppen borde varit så här trött, så var jag så här trött. Till slut börjar jag gråta för minsta småsak. Det är de dagarna, när det inte finns något annat än trötthet som jag undrar om det verkligen är värt priset.
Det är det nog egentligen inte, det är inte normalt att vara så här trött. Jag oroar mig inte. Jag vill bara lite för mycket. Precis som alltid. Jag vill vara lite mer än jag egentligen orkar, och är dålig på att säga ifrån. Speciellt på jobbet. Riktigt skit dålig! För jag vill ju hjälpa till, och jag vill vara med överallt.
Samtidigt behöver de splittrade arbetsuppgifterna så mycket koncentration. Ibland tänker jag att det skulle vara lättare att ha ett, eller ett par ansvarsområden. Nu har jag inget men förväntas ändå vara med överallt, och på massor av ställen, göra saker.
Ibland känns det som om det förväntas att jag ska dela mig mitt itu. Det är inte rimligt, jag orkar inte det. Som sagt, jag är dålig på att säga ifrån.

Jag är så trött att jag snart börjar gråta. Sådana dagar skulle jag vilja vara hemma i Norrköping/Linköping. Med vänner omkring sig är livet liiiiite lättare att bära.

Den här veckan spelar vi julspel, eller rättare sagt dockteater för förskole- och skolklasser i området. Eftersom jag var sjuk igår så har det varit premiär för mig idag. Att arbeta med barn på det sättet är väldigt spännande. Det finns så många kommentarer och frågor efteråt. Det finaste idag var nog pojken i den sista klassen. Han var ungefär åtta år gammal och när klassen var tvungen att gå sa han
"Men jag vill ju höra klart sagan. Jag vill höra mer om Jesus"
Musikpedagogen försökte lite fint säga att det inte fanns så mycket mer att berätta just nu, men att de gärna fick komma tillbaka en annan gång. Lärarna började bli lite stressade, det var ju dags för lunch borta på skolan.
De är så kloka barn ibland. Massa klokkommentarer kom ur barnens munnar.
Ibland är det svårt att så lite, som jag tycker att vi gör, kan vara en så stor upplevelse för barnen. Att komma till kyrkan är ganska stort bara det.
Fint att det kan var så tycker jag.
Avslutar med några roliga ord....

Vi tände ljus för barn på flykt, barnen i klassen, lärare och familjer. Sedan fanns det två ljus kvar.
Musikpedagogen - Vad vill ni mer tända ljus för då?
Alla barnen räcker upp handen, men mest för att de vill tända ljusen, så det tar ett tag innan en av pojkarna får säga något
Pojke - Jag tycker att vi ska tända ljus för Jesus.
Gullig unge!