Ett år i Göteborg

Ibland när jag läser vad andra skriver om sig själva, och beskriver sina intressen, ja då låter det så väldigt präktigt att jag börjar svettas och undra vad det är för fel på mig. Detta häller främst när jag läser vad unga kvinnor, några år äldre än jag skriver om sig själva. Sedan när jag har svettats några sekunder så tänker jag att jag nog gör likadant. Lyfter fram det där präktiga. "jag är intresserad av 'faire traide', feminism och annat sånt där viktigt". Jag glömmer bort hur intresserad jag är av livet nära, att ligga i soffan en dag utan att lyfta ett finger, och lyfter jag ett finger är det möjligtvis för att diska glaset så jag kan fylla på det med någon ny dricka, eller för att poppa en påse popcorn till.

Jag är bara sådär vanlig, som inte orkar allt i hela världen, som är ganska trött efter en arbetsvecka, som vill verka mognare än jag egentligen är och som önskar någon att krypa upp bredvid en lördagkväll, för hjärtat mår bäst tillsammans med någon annan. Jag är bara sådär vanlig och har sådär "svenskt" svårt att ta emot en komplimang trots att jag vet att jag förtjänar den och som oroar mig för vad bibliotekarien ska tycka när boken är en dag försenad. Troligtvis ingenting, viskar mitt förnuft men känslan vill inte alltid lyssna.
Jag är sådär vanligt ovanlig, så jag gör kansiga saker som pratar baklänges ibland och tänker på något helt annat och så blir det alldeles fel i det jag säger. Jag är sådär vanligt ovanlig, och jag är faktiskt intresserad av faire traide, feminism, teologi, och en himla massa  andra saker. Jag funderar över mäns våld mot kvinnor och världens fattiga, jag funderar över klimatförändringar och ovilligheten att engagera sig.
Jag är sådär vanligt ovanlig, som vi alla är när vi är oss själva. Men ärligt talat, man mår lite bättre när man får känna sig lite präktig en stund.

Ändå så blir jag lite svettig och stressad av all den där präktigheten och de där fina intressena.