Ett år i Göteborg

Mitt knä har gått sönder, igen. Det gör det med jämna mellanrum och alltid i konstiga situationer. Sist så klev jag bara av bussen, och diag resten jag mig från golvet. Jag tycker det är fånigt, om jag nu ska göra mig illa kan jag väl få göra det i situationer som inte bara låter fåniga när man berättar om dem sen.

Innan jag kom till punkten då knakade inuti mitt knä så hade vi trevlighetskväll med mitt arbetslag. Vi träffades allihopa hemma hos prästen och hade knytis. Jag drack rödvin för första gången i mitt liv, och det var inte alls så läskigt som min mamma fått mig att tro. Det känns gott att jag är en del av det arbetslaget, och mindre gott att jag ska flytta ifrån dem om drygt fyra månader.

Ibland längtar jag konstigt mycket efter en famn, ikväll har varit en sådan kväll. Det finns faktiskt någon här som skulle kunna vara "mammafamn". Jag vill bara vara liten, liten och trygg i en varm, varm famn. Imorgon kanske jag orkar vara vuxen igen, så jag ska nog sova nu.

Idag har jag fått mail från en av alla mina vänner i  Stockholm med en rolig nyhet. Bara att få ett mail från henne var roligt, men att det också innehöll goda nyheter gjorde mig väldigt glad.

Förra veckan smsade jag ganska mycket med en annan Stockholmsvän, och när jag flyttade bilder från min stationära dator till min söta laptop så kunde jag inte låta bli att titta på bilderna från i somras. Samtidigt pågår ett lite mer regelbundet mailande med en tredje vän.

Summan av kardemumman; jag vill åka till Stockholm, typ nu. Jag vill inte vänta till april, och ännu mindre till augusti. Nu, nu, nu vill jag åka till Stockholm. Det är bäst jag tar mig samman och andas några gånger så inte konfirmanderna tror att jag är alldeles knäpp. Eftermiddagen har i alla fall, mellan predikofunderande ägnats åt att surfa runt och leta efter ett billigt vandrarhem, centralt i Stockholm.

Någon därute som har ett bra förslag?

...tillika arbetsplats, tidningsläsar hörn och umgängesplats. Allt i ett liksom. Så här såg det ut i solskenet i morse. Det ser lite lagom förvirrat och hemtrevligt ut tycker jag.

De senaste dagarna har den växt, viljan att bli kvar på västkusten till hösten. Det vore gott på flera sätt. När jag väl vågade släppa taget och vila i att de människor som är speciella för mig i hemtrakterna fortfarande finns kvar även om jag bor långt borta. Det var en viktig insikt. Att jag börjar få vänner här bidrar såklart också till tankarna på att stanna.

Fikat på stan var trevligt och jag petadei mig årets första semla, som visade sig vara väldigt torr! Avslappnat och skönt att vara tillsammans med mina fikakompisar (som inte är volontärer eller gamla klasskompisar). Jag gläder mig mycket att känna bara några stycken gör så stor skillnad.

Hur som haver, nu ska jag laga mat. Kvällen till ära blir det Hasselbackspotatis, karrékotlett och bearnaisesås. Min kombo får besök och de ska se på film, vilken jag också är inbjuden att se. För min del blir det nog ändå spännande läsning ikväll. Min handledare lånade mig en bok som han tyckte jag borde läsa. Kritusdomen av Rowan Williams, jag läste inledningen igår och det verkar vara en mycket spännande bok.

Jag ÄLSKAR lediga förmiddagar utan några speciella planer. Vaknade vid halv tio, gick ett varv i lägenheten hämtade smörgås, jucie och tidningar (GP och DN) och sedan kröp jag ner i sängen igen. Läste långsamt tidningen del efter del och jag har fortfarande inte riktigt satt fart på dagen. Sitter i sängen och lyssnar på regnet som slår på fönsterbläcket. Jag gissar att det blåser rejält där ute annars så hör jag sällan regnet i sovrummet.

Nu är det nog ändå dags att gå upp, äta den där ärtsoppan som är planerad till lunch och klä mig presentabelt för om någon timme ska jag åka ner till stan och fika. Det sociala livet börjar äntligen röra på sig. Roligt att fika med några som INTE är volontärer, eller gamla klasskompisar. Missförstå mig inte, jag tycker mycket om både mina volontärvänner och mina gamla klasskompisar men omväxling förnöjer. Framför allt är det trevligt att lära känna nya människor.

I eftermiddag är det nog dags att ta en busstur till Willys också, utföra en liten billig handling och eventuellt laga en stor sats lasange. Mums! Men vi får se om orken räcker till.

1. Man kan inte tycka att allt är roligt jämt
Volontäråret är bland det mest spännande som jag har gjort i mitt liv. Det innebär inte att det är roligt och spännande jämt. Ibland kan jag bli så in i märgen less på församling, tanter, arbetskamrater, och arbetet. Kyrkan är också lite uttröttande ibland, så mycket ord och så lite handling. Ändå är det på något sätt det som är grejen. Det är inte roligt jämt. Vi nöter på varandra och ibland blir slitningarna lite väl stora. Jag lär av livet när allt inte är roligt.

2. Spårvagnar kan bli stående mitt ute i ingenstans
På vägen hem från centrala Göteborg passerar spårvagnen genom långa områden av ingenstans. Alltså områden där spårvagnen inte riktigt kan stanna och släppa av människor, så stannar spårvagnen så blir man kvar där. Det hände ikväll när jag hade varit inne i stan och uträttat några ärenden. 30 sek innan den skulle nå fram till min hållplats så blir det fel på vagnen. Där sitter jag, mitt ute i ingenstans med min varma mat på en full spårvagn och ser huset jag bor i utan att kunna gå dit. Lite frustrerande, mest frustrerande var att jag var hungrig och inte kunde börja kladda med maten där mitt i alltihopa. Slutet gott allting gott i alla fall.

Det blåser värre idag än när de varnade för storm. Jag tänker på den där berättelsen om Nasse i Nalle Puh, blåsdagen då han virvlade som ett stackars litet löv i hela sjumila skogen. 

På jobbet har jag flera bollar i luften idag. Just nu sitter jag och försöker fylla i reseräkning, beställa tågbiljetter, leta efter sånger till lunchandakten och strax ska jag gå ut och hjälpa till med dukningen till lunchen. Fredagar är oftast roliga men idag är jag inte alls på humör för att träffa så mycket människor och vara hjälpsam och trevlig. En sådan dag är det lättare med datorarbete och bloggning på arbetstid.

På onsdag ska jag berätta om Taizé för gemenskapsträffen. Det ska bli väldigt spännande. Problemet är, precis som alltid när jag ska berätta om något, att jag vill så mycket. Nu har jag till slut kommit fram till några punkter att arbeta kring, och ändå berätta så mycket som det bara går.

- Bakgrund (Broder Roger, Var? Hur? När? Varför? i kortversion)
- En dag i Taizé (hur mina dagar såg ut sist jag var där)
- Maten (För det är många som frågar om den)
- Bönen (Kommentar känns överflödig)
- Arbetet/Delandet (Därför att det gör Taizé så speciellt)
- Oyak (Mötesplatsen)
- Resan (bussresa för acklimatisering, är den jobbig?)

Sedan kommer jag givetvis prata om enkelheten, tystnaden och gemenskapen som genomsyrar platsen. Bildvisning är ett annat trevligt inslag. Jag hoppas att det blir bra.

Ja, nu är det så att Göteborg har blivit mitt, hemma. Konstigt nog ser jag inte alls fram emot att åka till om dryga två veckor. Göteborg är hemma nu. Det är lite skrämmande att erkänna det, men alldeles sant är det också. Fast nu regnar det, med inslag av snö.

Det var trevligt att träna instruktören Y är så rolig, och det hjälper verkligen när det är trögt att komma iväg på kvällen. Nu är jag sådär skönt trött igen, och imorgon ska jag sova ända till klockan nio tror jag. Gott det!

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem

Jag tycker det är en ganska fantastisk del av bibeln, hur den förklarar människan kapabel, myndig, jämställd (mellan man och kvinna) och såklart, mest av allt älskad. Vi får se hur det går ihop sig, men jag har god hjälp av Nelson Mandelas kloka ord. Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga...

Något som jag har ägnat mycket tid åt det senaste halvåret är växandet. Ibland tycker jag nästan det känns i hela kroppen hur jag förändras. Det tar på krafterna, och är lite jobbigt för mig som nyligen förlikat mig med vem jag är. Ibland gör det min rädsla för livet lite större, för jag kan inte greppa världen. Verkligheten blir mer och mer komplex och jag förstår egentligen inte alls. Mitt behov av kontroll, och den här utvecklingen av min världsbild passar inte alls ihop, och alltså har jag fått välja att släppa en del av kontrollen. Jag förstår, och vet inte allt som händer. Det har varit svårt för mig.

Det där med självbild är också lite lätt komplicerat, i juni någon gång började jag foga samman andra människor bilder av mig, med min egen bild av mig själv. Framförallt i samband med min student insåg jag att min egen självbild varit alldeles sne. Jag hade inte reflekterat speciellt mycket över den på väldigt lång tid, men insåg då mot mina egna tankar att jag var omtyckt av väldigt många människor för att jag var just jag. Under sommaren och hösten har jag kämpat väldigt mycket med att få min bild av mig själv, och andras bild av mig själv att stämma ihop. Den senaste upplevelsen av att inte riktigt ha samma bild av mig själv som omgivningen tycks ha drabbade mig på kursen. En av mina kursledare sa under ett samtal vid fikabordet att hon tyckte att jag var både empatisk och uppmärksam på andra. För mig blev det en smärre chock eftersom det är två egenskaper jag inte alls kopplar till mig själv.

I skrivande stund sänder jag en tacksam tanke till min tidigare samtalspartner M, (som jag vet läser här ibland) och som vad jag än sa, jämt och ständigt envisades med att tala om för mig att jag är värdefull. Det spelade ingen roll om jag blev arg, eller grät floder, eller att ångesten kröp innanför skinnet på mig. Han fortsatte ändå. Våra samtal har betytt mycket för mig, och har hjälpt mig att hitta små pusselbitar av mig själv längs vägen.

Att växa är helt enkelt inte lätt, och i Göteborg har jag inte de riktigt trygga nätverken eller människorna att vila hos. Det är ändå, till sist gott att växa. Utan smärta kan ingenting nytt komma tror jag, och tänker på Karin Boye:

Ja, visst gör det ont när knoppar brister
varför skulle annars våren tveka?
varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Här kommer lite bilder i urval från jul, kurs och annat spännande... (Lasse, du ska få se allihopa när vi ses nästa gång).

 Josef, Maria och ett väldigt skäggigt Jesusbarn.
 Min favorit-Annika är 20 år nu!
 Norrköpings stadsteater
 "Någon" pratar i telefon (dock inte undertecknad)
 På promenad
 Pausgympa?

Om någon som är med på bilderna inte vill vara med, meddela mig så tar jag bort bilden!!

Återigen ska jag babbla om något jag inte riktigt är insatt i, men ändå har åsikter om. I dagens SvD står det om Kristdemokraternas förslag att låta föräldrar spara sin föräldraledighet tills dess barnen är tonåringar, eller ge möjlighet att spara delar av den i alla fall. Detta vill de göra för att motverka den psykiska ohälsan.

Jag tycker att intiativet är gott, något måste göras för mer vuxennärvaro, för en mer integrerad samvaro mellan generationer i samhället. Det tycker jag är viktigt. Samtidigt undrar jag om det verkligen gör någon skillnad att föräldrarna får ett par lediga dagar? Innebär det att de stora kraven på att lyckas försvinner? Innebär det att skönhetsidealen förändras? Innebär det att de ungdomar som växt upp i osynligt dysfunktionella familjer helt plötsligt får det lättare? Jag upplever brister i förslaget, det känns inte alls helt genomtänkt även om jag kan se det goda med dessa sparade familjedagar också. Tyvärr är allt i världen inte svart eller vitt.

Igår räknade jag med fasa ut att volontäråret varar endast 5 månader till, jag flyttar ut ur lägenheten 4 juni. Sedan kommer det en sommar som är ganska välplanerad pga arbete och nöjen. Sedan då??? När det är dags att kasta sig ut igen? Hur vet jag att det bär? Erfarenheten talar om för mig att det gör det, bara jag vågar. Igår beställde jag material från landets folkhögskolor, samt kataloger från Linköpings universitet. Just nu lutar det åt Litteraturvetenskap eller något folkhögskoligt, obestämt vad ännu. Detta för att ge mig ett år av lite lugn och ro, ett år som inte bara handlar om att stressa runt utan att få vara och bli. Reflektera över det som hänt i mitt liv de senaste åren och hitta grunden, hitta stabiliteten där mitt i alla oro. Det längtar jag efter, på vilket sätt det än må bli så blir det nog bra tror jag.

Men jag håller med Malin, frågan om vad man ska göra till hösten är nästan oförskämd. Är det någon som förstår hur mycket ångest den ger??

 Ni som känner mig vet, jag ÄLSKAR choklad, det är en av mina svaga sidor här i livet. Idag inhanlades denna delikatess på ICA på väg till veckomässan. På väg ut öppnades denna under stor högtidlighet, men oj så besviken jag blev. För första gången tänkte jag tanken:

Choklad är ruskigt överskattat

Jag undrar om jag håller på att bli sjuk eller något, choklad är ju underbart! Till och med friskisinstruktören slog ett slag för chokladen när jag berättade om min stora besvikelse.

På väg till träningen såg jag plötsligt en person jag kände igen väldigt väl. När hon sedan vände sig om visade det sig vara lillasysters lågstadielärare. Livet är bra underligt, och det är underligt vilka sammanträffanden man kan råka ut för. Läraren var hitflyttad sen fem år tillbaka berättade hon, och frågade i samma andetag vad Sofie gör nu förtiden. Mitt svar fick henne att känna sig gammal. Det är nämligen så att lillasyster tar studenten till sommaren, har skaffat pojkvän och sover sällan i sitt flickrum. Tiden går.

Har  skaffat mig lite datatid, i den långa kön till internet här på Helsjöns folkhögskola. Vi är 20 volontärer som  är här, och vi har jätteroligt! Tidigare har jag varit lite skeptisk till en del av passen, det är jag fortfarande, men det är roligt att vara här tillsammans med alla. Vi har lärt känna varandra mycket mer och det blir kanske inte lika svårt att ta kontakt senare. Så mycket som jag skrattat de senaste dagarna var det länge sedan jag skrattade. Alldeles underbart tycker jag!!

Ändå är det lite dystert, det är sista kursen på Helsjön, nästa kurs åker vi till Berlin och sen är det plötsligt slut. Den gemenskap som skapas kommer inte att hålla, men några kanske jag ändå klara av att hålla kontakten med. Nu ska jag inte fundera mer på det utan njua fullt ut av det sista dygnet i alla trevliga människors sällskap.

Snart har onsdagen gått till ett slut. Jag sitter i min lillebrors säng (eftersom det är den enda lediga tvn som har boxer) och ser på en dokumentär om Strindberg. Jag, som läst allt jag kan komma över har inte läst Strindberg. Intresset för klassikerna har vaknat allt mer, och vetgirig som jag är vill jag lära mig mer, veta mer. Jag ska nog skicka iväg ett mail till min vän Marianne så småningom. Hon kan nog rekomendera vilken jag borde börja med, eller vilken jag kanske skulle tycka om. Kanske kan jag hitta någon i pocket??? Pocket är guld! Jag får kolla i affärerna imorgon. En del verkar alldeles förtrollade av honom. Jag ser fram emot att försöka läsa honom.

Annars har jag inte gjort väldgt mycket idag, fast det beror ju på hur man ser det. Jag höll en lunchandakt som man kan läsa längre ner på min blogg. Den föll i god jord. Det var trevligt att vara i Navestad, fast Lasse som vanligt skulle ut och handla, fast vi ses ju på fredag igen. Kanske hinner vi säga något annat än hej och hejdå. Vilken dålig tajming jag har ibland. På eftermiddagen fikade jag hos Ruth och nu funderar jag mest på huruvida jag ska följa med på JC rean imorgon. Jag har blivit erbjuden ett par byxor gratis. Kanske är det dumt att tacka nej...