Ett år i Göteborg

"Hej, vem är du, kan du inte berätta lite om dig själv?"
"Hej, jag heter ... och jag jobbar med..."

Varför är det alltid så, varför presenterar vi oss med yrke (eller ofta i alla fall). Definerar det oss på något vis? Förklarar det vilka vi är, vad vi drömmer om och längtar efter. Knappast. Givetvis säger det något om oss, men jag tänker att det är så många olika människor som är jurister, det är många olika människor som är socialsekreterare, rörmokare, läkare, lokalvårdare etc.

Jag funderar på det här med identitet på förekommen anledning. Imorgon ska jag träffa en person som jag inte förut har träffat. I kväll träffade jag en annan person som jag inte förut har träffat. Vem är du? Frågan blir hängande i rummet, jag rycker på axlarna och vet inte riktigt vad jag ska svara. Så jag tänkte göra ett försök.

Jag är Emelie, full av allvar, upptåg, skratt, tårar och energi. Jag är seriös, och oseriös. Tyngd av min historia men möter framtiden med lätta steg. Jag ler ofta samtidigt som jag gråter och tror inte att glädje och sorg är motsatser utan beroende av varandra. Jag tror på ljuset och människornas godhet, jag tror på framtiden fast jag ibland helst av allt vill spola tillbaka tiden.
Jag är Emelie, som skriver poesi och sjunger (för det mesta rätt toner), målar och tänker alldeles för mycket. Jag är Emelie som hänger på biblioteket och letar efter en spännande bok, pratar i telefon med vänner eller fikar på ett café i stan och diskuterar rättvisor och orättvisor.
Jag är Emelie som tror att Gud har skapat mig och älskar mig för den jag är. Som förstår att livet precis har börjat men ibland glömmer bort att jag inte alls är så gammal som jag känner mig. Jag är Emelie som har lätt för att skaffa nya vänner, som är blyg i många sammahang och som tidvis har stora humörsvägningar.
Jag är Emelie som älskar så att hjärtat känns trasigt, som längtar efter hud och närhet. Jag som ibland skyr gemenskapen för ensamheten, tystnaden och meditationen. Jag är Emelie som vågar mer än vad jag tror och som skickar panikslagna sms när jag inte riktigt vet vart vägen bär. Jag är Emelie som ibland vågar kasta sig ut och ibland dröjer kvar. Som har sett alldeles för mycket elände och upplevt vad kränkning och utanförskap är. Jag är Emelie och jag är bara jag som ser lite ljus i sprickorna.
Dessutom jobbar jag som volontär i Svenska Kyrkan.

Så, det är jag eller en del av mig i alla fall. Vem är du?

Det är alltid spännande att komma in i ett sammanhang där jag inte "hör hemma". De andra känner varandra ganska väl redan. Jag känner bara några få. Det är ändå en spännande utmaning. Att lära känna en grupp. Som utanförstående har man också någon slags möjlighet att se gruppdynamiken innan man dras in i gruppen. Jag upplever att jag har en chans att faktiskt välja huruvida jag vill dras in i den dynamiken eller inte. Ibland är det skönt att bara få vara åskådare och uppleva, titta på gruppen och människorna.

Jag tycker att det är spännande att möta människor som jag på något sätt har en gemensam historia med. Människor som funnits med i tidigare skeden av mitt liv, men som inte delar mitt nu. Det blir en spegling av vem jag var, och därmed vem jag är. Den jag var finns kvar inuti mig.

Jag har gjort en lång resa, men det är en annan historia. Jag tänker på hur vi växer upp, växer samman och växer isär. Vi kan aldrig veta åt vilket håll livet tar oss.

Sedan tänkte jag också på min väg till tron, till Gud om sökandet, tvivlet, frågorna och tryggheten. Det är så viktigt att få prova, bli bemött med respekt för frågorna. Jag ville inte, nej jag vill inte tro på Gud. Det sågs inte med blida ögon i min redan utsatta situation i skolan. Klasskompisarna fick ännu mer att förlöjliga mig för. De fick liksom vatten på sin kvarn. Ändå var kyrkan redan då så mycket gott. Min stora trygghet i tillvaron. Något magiskt fanns det ändå över att be "Fader Vår" på mattan innan det var dags att gå hem. Sedan blev jag ledare, inte mycket tryggare, men ändå ledare. Konfimerade mig gjorde jag nästan bara för att det inte skulle se konstigt ut, jag var ju ändå ledare i kyrkan. Sedan ungdomsgruppen, eller onsdagscaféet som det kallades i den församling där jag ör uppväxt. Det var min första besvikelse, min första riktiga besvikelse på kyrkan och församlingen. Då när ingen såg mig, jag hade behövt  bli sedd. Det var därför jag ändå kom, gång på gång. Det ledde vidare till en "riktig" ungdomsgrupp. Där någonstans, när jag vandrade tillsammans med trygga människor som ville mig väl, hittade jag det som jag idag inte kan leva utan.  Där mina frågor, mitt tvivel och min envishet fick plats, där kunde också Gud få plats i mig. Vi vandrar hela tiden, förhoppningsvis närmare Gud. Livet är en stor pilgrimsvandring. För att kunna söka måste man först fråga sig: Vad längtar jag efter? Jag fann det. Jag fann det jag längtar efter.

Jag står här, mitt i livet. Med tvivel och tro, med oro och trygghet. Mest tror jag att jag aldrig är ensam, mest tror jag att jag lever mitt liv i Guds blickfång.

Kicki & Lasse är numera en färdigläst bok som rekomenderas varmt till alla. Nästa bok i högen är Svinalängorna. Jag ser fram emot läsningen och flyr på det sättet från projektet som ligger utspritt över vardagsrumsgolvet. Så kan det gå. Jag håller nämligen på att slå rekord. Jag har inte läst två böcker på en vecka sedan någon gång i somras när jag var ledig mest hela tiden. Det är ju alldele fantaskt trevligt att läsa böcker. Så i eftermiddag får jag nog ka till biblioteket och uppdatera bokhögen. Jag måste ju ha åtminstone två böcker att läsa nästa helg.

Så en stund i badkaret tillsammans med en bok, inte helt fel. För övrigt känner jag mig alldeles återställd efter den lilla magbaciellen, men är hemma idag för att inte smitta någon annan.

I helgen (som enligt min mening börjar strax efter 17 imorgon) händer mycket spännande grejor. Bland annat teaterbesök i Kungsbacka. Oj vad roligt det ska bli!

Predikan andra söndagen i fastan

Tredje årgången Mark 14:3-9, Heb 11:23-27

I tro, den frasen används gång på gång i dagens episteltext. Jag tänker att det krävdes både tro, tillit och mod för att göra det Mose föräldrar gjorde när de gömde sitt barn. Det krävdes för att göra det Mose gjorde då han trotsade Farao och räddade sitt folk ut ur Egypten. Säkert krävdes det också både mod och tro för kvinnan i dagens evangelietext att inkräkta i en värld som inte var hennes, att inkräkta i en värld som bara var männens. Det måste ha krävts ett stort mod för att bryta mot dåtidens sociala koder, umgängesregler och förväntat uppförande. Jag tror att det behövs både mod och tillit för att gå andra vägar än de vägar vi förväntas att gå. Vi behöver tro att vi gör rätt, att någon eller något bär oss. Det är svårt att följa sitt hjärta och göra det som innerst inne betyder något.

Det är så lätt att strunta i vår egen övertygelse, det vi tror på och längtar efter. Ibland kanske vi inte vågar eller orkar följa det vi innerst inne tror på, det som är verkligt viktigt förr oss. Själv kan jag dra mig till minnes ett antal gånger när jag inte vågat eller orkat. Detta bara för att vi möter lite motstånd, det kan räcka med några få ord, eller en blick för att vi ska börja tvivla på oss själva och det vi tror på. Visst är det svårt! Kanske har du upplevt hur mycket kraft det behövs för att stå kvar ensamma i övertygelsen, att fortsätta stå kvar även om ingen annan förstår. Ibland tror jag att det är nästan omöjligt. Vi är så beroende av vad andrar tycker, tänker och tror om vilka vi är, vilka vi borde vara och vad vi borde göra.

Några av oss kanske har upplevt känslan av tomhet när vi inte vågar eller orka stå för vår övertygelse. Det kan kännas som om vi har förnekat oss själva. Ändå kan vi, eller i alla fall jag i kampen för min övertygelse kämpa så hårt att jag undrar om det verkligen är värt att lägga så mycket kraft på att stå fast vid det jag tror på. Vad spelar det för roll när ingen vill lyssna? Det är en balansgång som inte är alldeles angenäm när vi i medvetandet också måste bära att vår övertygelse inte alltid är den som är rätt.

Vem är människa att säga åt någon annan vad hon ska tro eller tänka? Vem, förutom Du kan tala om vad Du värderar högst, vad du anser värt att kämpa för här i livet? Vad påverkar oss egentligen att ta vägar som vår övertygelse, våra innersta drömmar och hjärtat talar emot? Vad krävs för att en ung människa ska ljuga för sina föräldrar om sin tro, bara för att kunna besöka kyrkan på söndagens förmiddag? Hur länge orkar vi hålla ut när vi står ensamma i vår övertygelse? Vart får vi vår kraft och bekräftelse ifrån? Vi behöver bli upprättade och bekräftade för att klara oss vidare. Om inte andra människor klarar av att ge oss den, då får vi vända oss till Gud. Alla är vi uppväxta med värderingar om vad som är rätt och fel, för vissa av oss har det varit självklart att bli accepterade och respekterade med vår kristna tro, det har varit relativt smärtfritt att leva öppet med vår tro. Medan det för andra inte alls är lika självklart att bli respekterad med en kristen tro, eller en tro på något överhuvudtaget. Det stör omgivningen och passar inte i in i de tankar och värderingar som man har levt i eller vuxit upp med. Kanske är det till och med så att omgivningen upplever detta med tro som något provocerande och fel.

Här måste vi nog ägna oss åt lite självrannsakan. Det är så lätt att säga att "andra" har åsikter, omgivningen har åsikter. Omgivningen borde inte ha åsikter om huruvida någon tycker eller tror något annorlunda. Vi måste komma ihåg att titta på oss själva också. Hur öppna är vi för den som tänker annorlunda, när vår medmänniskas åsikter avviker från våra egna? Hur långt får det gå innan vi i tanken placerar en person i ett fack som icke-kristen, eller inte tillräckligt kristen, bara för att personen i fråga inte tror och tycker precis som vi.

Det är mänskligt att sortera, jag tror att vår hjärna behöver det. Denna sortering får ändå inte bli exkluderande. Det är aldrig lätt att vara människa, och det blir ännu svårare när vi inte upplever oss välkomna i en gemenskap, när vi blir lämnade utanför. I alla sammanhang finns det sociala koder och ett förväntat uppförande, i församlingen såväl som i fotbollsföreningen och på arbetsplatsen. Något är acceptabelt, visst beteende är acceptabelt, vissa åsikter är accepterade medan annat inte är det, och när någon bryter normen möts den personen ofta av förakt. Det händer nu, gång på gång på gång.

Det hände då, hos Simon den spetälske som låg till bords tillsammans med Jesus, när en kvinna oväntat gjorde entré på scenen. Hon korsade gränser och krossade normer. Är det lätt? Av erfarenhet svarar jag nej på den frågan, det är aldrig lätt att vända sig mot familjen, samhällets eller religionens normer. Jag är övertygad om att kvinnan visste att hennes handling skulle ifrågasättas av omgivningen, av dem som låg till bords tillsammans med Jesus. Hon förstod att hon inte skulle bemötas med respekt, för hon var en kvinna och inkräktade i en värld som inte var hennes, i männens värld. Ändå gjorde hon det hon fullföljde det, hon bröt av halsen på balsamflaskan och tömde den över Jesus Hon trodde på det hon gjorde, och hon gjorde det i tillit.

Det är här det fantastiska händer, när de som ligger till bords med Jesus blir förargade över kvinnans slöseri, och det störande uppträdandet. Då kliver han fram. Jesus kliver och tar kvinnan i försvar. Där hon har brutit mot normer och värderingar upprättar Jesus henne, och förklarar att "överallt i världen där evangeliet förkunnas där skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne". Visst minns vi henne, jag tror att det är Jesus, och Guds vilja att vi ska minnas henne för trots sitt tvivel och trots vetskapen om förargelsen hennes handling skulle väcka så vågade hon ändå följa sitt hjärta, det hon innerst inne trodde på. Hon vågade lyssna till sitt hjärta, sin innersta övertygelse, den lilla, lilla rösten längst inuti.

Kanske följde hon Guds röst inom sig. Hon vågade korsa gränser och krossa normer. Hon handlade av kärlek, och möttes av bekräftelse.

Jag tror att vi oftare behöver följa vår inre röst. Om vi vågar låta det bli tyst och stilla kan vi kanske höra Guds röst som finns där någonstans inom oss. Då kanske vi kan ana något av Jesus stora kärlek till världen och mänskligheten, hans rike som inte är av den här världen. Med kärleken i våra hjärtan så kanske vi också vågar korsa gränser och krossa normer. Med tro i våra hjärtan är jag övertygad om att vi kan förändra världen.

Amen

I natt hände något spännande, jag vaknade ett par timmar efter att jag somnat av att min mage bara skrek efter mat. Jag avskyr att vara så hungrig. Samtidigt var jag ruskigt trött och frusen så jag ville verkligen INTE kliva upp ur den väldigt sköna sängen. Till slut gick det ändå inte, så jag fick gå upp och äta en banan. Långsamt. För när jag blir så där hungrig så får jag ju ont i magen när jag äter. Väldigt mystiskt. på grund av all nervositet de senaste dagarna orsakad av predikandet bland annat så är min mage alldeles upprörd, eller snarare halsbrännig. Så kan det gå. Nu är jag hungrig igen... så snart är det dags för middag.

Bästa...

bageriet, matbröd:
Hm, jag själv kanske.... Jag köper så sällan bröd.

bageriet, kaffebröd:
Jannes bageri, Söderköping för sina saffranssemlor

blomsteraffären:
Akleja, Söderköping/Norrköping

smyckesmärket:
Pilgrim

pizzan:
Hawaii, Navestad centrum

thaibuffén:
Det är ingen buffé, och jag vet inte vad den heter men den ligger på Medborgarplatsen i Stockholm och serverar fantastisk Thaimat

fiskrestaurangen:
ingen aning

bilen:
Mammas och pappas Volvo

handelsträdgården:
Ingen erfarenhet av handelsträdgårdar

tv-serien:
Morden i midsummer, Grey's Anatomy eller Scrubs kommer tätt efter

på nätet:
Msn och bloggar

boken:
Detta ändras ofta, men en klar favorit sedan barndomen är C.S Lewis Berättelsen om Narnina.

resmålet:
Nu när jag bor så "långt" borta så får det ändå bli Stockholm. Krakow kommer nog på en hedrande andra plats.

drycken:
Vatten, som jag äntligen efter tjugo års levnad lärt mig att uppskatta

badlakan:
Ett stort rosa som jag fick i present av faster och kusiner

sängen:
Min egen säng, som för tillfället står i Gästrummet hos föräldrarna

shoppingstället i hemstaden:
Oj! Jag har bott i Göteborg alldeles för kort tid och shoppat alldeles för lite för att veta... men Nordstan har ju allt.

staden att bo i:
Linköping ligger högt i topp där, även om jag inte provat det på "heltid" ännu

storstaden:
Stockholm!! Sorry Göteborg, men Stockholm slår högre.

landet att shoppa i:
Min snålhet säger Polen, jag har aldrig kunnat shoppa så mycket någon annanstans med min lilla ekonomi.

nöjet i huvudstaden:
Middag med Inga på "vår" restaurang, träffa Nina och andra vänner slår sig nog in på samma plats.

morgontidningen:
Det blir delad plats mellan DN, SvD och GP som kommer i vår brevlåda alla tre. De har bara olika dagsform.

Just nu har jag två skrivarprojekt på gång, som nog fortfarande är lite hemliga. Jag hoppas att jag ska ha lite tid under våren så att de till slut resulterar i någonting. Det är mycket spännande. Tyvärr är laptopen trasig, men ska åka till Söderköping för reparation i morgon. Det går lite trögare med ett av projekten då, så jag får helt enkelt ägna mig åt det andra projektet så länge. Fast först ska jag åka till biblioteket, där finns massa andra människor skrivaprojekt, också kallade böcker.

Egentligen har jag ju ett tredje skrivarprojekt också, även kännt som min första predikan. Nu är den nog ändå färdig och publiceras eventuellt på bloggen när jag kommer till jobbet på söndag.

Förra veckan bokade jag tvättstugan till denna onsdag eftermiddag, det blev ett alldeles lagom glapp från tvättning till tvättning. Sisådär två veckor. Perfekt, lagom mycket smutstvätt. När jag i förmiddags kom ned för att kontrollera att jag mindes rätt dag och tid så skriker datorn ut budskapet "Inga bokningar gjorda" Men hallå! Jag har visst bokat, jag gick med den där poletten i fickan hela dagen och var livrädd för att tappa bort den bara för att jag bokat tvättstugan på vägen till jobbet på morgonen. Det är andra gången det blir så. Som tur är fanns det en ledig tvättid på söndag förmiddag så jag behöver inte vänta så hemskt länge, och gott om underkläder finns fortfarande i garderoben. Mina favorittröjor däremot, är sedan länge kastade i tvättkorgen. Nåja. Jag har ju kläder, de är bara inte lika roliga.

Jag gissar att vi alla har huskurer vi tror på. I min familj har vi en mot magsjuka. Vitpepparkulor! Egentligen har jag inget bevis på att det fungerar men sedan jag var liten har det, så fort någon i närheten har haft magsjuka, ätits vitpepparkulor. Min mamma tror stenhårt på den kuren, medan jag själv är mer tveksam men ändå stoppar i mig de där tio vitpepparkulorna dagligen i en vecka. Mammas starkaste bevis på att det fungerar är en av hennes kollegor (dagbarnvårdare) som inte har varit magsjuk på 20 (!) år. Det är ju i alla fall lite imponerande.

Som jag tidigare skrivit, jag blir riktigt hypokondrisk av magsjuka. Vad har ni för huskurer?

Göteborg hälsade mig välkommen med ett försenat tåg och en iskall vind. Perfekt! Nu blir jag lite lagom bitter, men det är ju inte riktigt vad jag längtar efter en sen måndag kväll. Som tur var ledde i alla fall förseningen till en någorlunda synkad spårvagn.

Tågresan gick bra, förutom att min hypokondri väcktes till liv av att en tjej kräktes. I vanliga fall är jag inte speciellt hypokondrisk, men när det gäller magsjuka är det inte klokt hur hypokondrisk jag kan bli. Så nu sitter jag här och känner efter om jag mår illa eller inte. Fel taktik, Emelie! Datorn fick ett ryck och inget av det jag hade behövt hinna skriva på resan blev skrivet. Kladdad ner några rader i blocket som låg i väskan. Tur att jag är sådär, alltid redo.

När klockan närmade sig 21 tog rastlösheten över och jag ringde till min goda vän Inga från Stockholm och pratade bort några minuter med henne. Bestämde lite löst att jag kommer upp i april, och alldeles bestämt att jag ska komma upp i sommar, kanske en vecka. Det beror på hur det löser sig med boende och så. Förslaget är att jag ska på på Ön, men det gör mig alldeles nipprig att inte kunna röra mig fritt även om det säkert är nyttigt för mig att tillbringa tid därute. Det är en fantastisk miljö att vara i. När jag ändå är i Stockholm har jag så mycket annat jag vill hinna. Vi hann prata lite om bön och Gud också, om upplevelser och kall. Hon är fin, jag är så glad för henne.
Nedan följer lite bilder från Ön i somras. Klicka för att göra dem större.

       

Idag har varit en riktigt bra dag, trots att jag är så trött att jag egentligen inte kan hålla ögonen öppna. Sängen får ändå vänta ett tag. Jag MÅSTE städa och packa, för imorgon går resan mot östligare trakter för ett par dagar. Hur som haver, släpade jag mig till jobbet strax efter nio, inte många minuter efter att jag stigit ur sängen.

Varannan torsdag bjuds det på lunch i församlingshemmet, det är underbart att komma in på morgonen och mötas av de där dofterna. De som lagar maten är fantastiskt duktiga och det blir oftast lite "exotiskt", alltså inte riktigt de kryddblandningarna som jag är van vid. Vår kyrkvärdinna, till lika kokerska på torsdagar, kommer nämligen från Irak. Ingen kokar ris som hon!

Planen för eftermiddagen var att jobba undan lite, men se det gick inte. Inte ett enda vettigt handtag blev det gjort, så prästpraktikanten övertalade mig att gå hem istället, se på tv och packa. Jag var lite motsträvig men gav till slut med mig. Tur det! När jag kommer hem till Hjällbo sitter en samling bekanta och äter sopplunch på kyrkans innergård, alldeles lagom i vindstilla och sol. Diskuterar Karin Långström Vinges blogginlägg om homosexualitet och bibeln, samt lite annat smått och gott. När halva sällskapet avviker beslutar jag och församlingsassistenten hastigt att åka till Olofstorp, där det är öppet hus i Prästgården för oss som jobbar i pastoratet. Tack vare vädret var det alldeles fantastiskt skönt att få komma ut på landet. Fåglarna kvittrade och det kändes riktigt vårigt. Jag blev alldeles imponerad av hur fint de gjort prästgården, och fick ett fantastiskt bra inredningstips till kommande liten lägenhet. Vi blev bjudna på fika, och pratade med församlingspedagogen och prästen C, efter ett tag anslöt prästen H som jobbar i pastoratets fjärde distrikt. Det är härliga människor allihopa, och jag är glad att jag sprang på församlingsassistenten, annars hade utflykten aldrig blivit av.

Nu är jag trött efter att konfirmanderna varit bråkigare än vanligt och jag har fortfarande en del kvar att göra. Väskan packar inte sig själv, konstigt nog.

Vi har en prästpraktikant på jobbet just nu, en mycket trevlig kvinna som jag har haft stort utbyte av den senaste veckan. Hon berättade också om dokumentären Nunnan som gick på SVT någon gång förra året. Den handlade om en ung kvinna som idag är i tjugofem års åldern, och som gick in i klostret nitton år gammal, strax efter studenten. Jag missade den när den gick på tv, men har hört mycket om den efter det och har velat se den. Nu visade det sig att jag kunde låna den av prästpraktikanten och jag har precis tittat på den. Jag kan till viss del förstå hennes val, och förstå varför hon väljer det livet hon väljer. Samtidigt förstår jag det inte alls. Jag har ett alldeles för stort behov av männsklig närhet för att klara av det där livet. Om det är så att ni missade Nunnan när den gick på tv så går det att se den på SVTs Hemsida. Klicka på fliken "Play" i menyn, och sök sedan på "Nunnan" i rutan som kommer upp.

För övrigt blåser det något helt otroligt mycket och jag är jättetrött, ledsen och har fortfarande ont i knät. Jag ska jobba imorgon och har inte alls lust med det.