Lite ilska
Jag vill dela med mig av lite frustration ur mitt liv, som tjej och ung kvinna, som människa. Jag vill dela med mig av ett citat ur en bok jag läser just nu. Den är skriven av Karin Johannesson och heter Till alla som tycker att livet är en öken. För det mesta handlar den om längtan efter olika saker. Kapitlet varifrån jag hämtar följande citat handlar om längtan efter mod.
Jag önskar att jag vågade bränna upp hela det normsystemet som präglar högre utbildning för att likt svedjebrukaren odla något nytt i askan. Jag önskar att jag tordes låta min oförmåga att smälta in obemärkt bli en handgranat som för alltid omstrukturerar omgivningarna kring universitetshuset. Jag önskar att jag bland alla gubbar, karlar, män och pojkar, i ett samhälle anpassat för en befolkning med snopp, ständigt vågade välla ut över kanten på pepparkaksgumman.
Universitetsvärlden vet jag inget om. Jag har aldrig varit där. Förresten, Killar, ta inte illa upp. Jag gillar er, det är normsystemet jag inte gillar. Det systemet som gör det rätt för den medelåldersmannen att lägga sin hand på min axel, lägga huvudet på sne, och säga "lilla vän" som om jag inget begrep i denna värld. Det systemet som aldrig kallar mig intelligent, fast jag är det. Det systemet där jag inte kan vara mig själv i den utsträckning jag vill, där jag inte kan sätta ner foten, vara tydlig och kräva min rätt, därför att normen, systemet säger att jag inte får göra det som tjej, som ung kvinna.
Jag blir arg därför att det handlar om min framtid, och jag vill få plats på lika villkor. De orättvissor som finns kvar i samhället handlar inte så mycket om lön, eller hur många kvinnor det sitter i bolagsstyrelserna. Det viktiga tycker jag är de sociala strukturerna. Tittar vi närmare på dem, är vi ojämställda på många sätt, det gäller inte bara män och kvinnor, utan där finns också invandrare, homosexuella och många andra grupper. Jag vill vrida mig ur dessa fack-indelningar, önskar att vi inte stoppade människor i hål. Önskar att vi lät varandra vara människor, på lika vilkor. Vem vi än blir kära i, vare sig vi har bröst eller snopp. Det finns något så djupt orättvist i de sociala strukturerna, något jag har för lite kunskap för att förklara, men som jag allt mer, för varje dag som går, inser hindrar mig att leva det liv jag vill. En människa orkar inte ständigt spränga gränser.
Ebbas mamma skriver om "Duktig flicka och intelligent pojke" Läs och begrunda! Själv tycker jag att hon har slagit huvudet på spiken
Jag önskar att jag vågade bränna upp hela det normsystemet som präglar högre utbildning för att likt svedjebrukaren odla något nytt i askan. Jag önskar att jag tordes låta min oförmåga att smälta in obemärkt bli en handgranat som för alltid omstrukturerar omgivningarna kring universitetshuset. Jag önskar att jag bland alla gubbar, karlar, män och pojkar, i ett samhälle anpassat för en befolkning med snopp, ständigt vågade välla ut över kanten på pepparkaksgumman.
Universitetsvärlden vet jag inget om. Jag har aldrig varit där. Förresten, Killar, ta inte illa upp. Jag gillar er, det är normsystemet jag inte gillar. Det systemet som gör det rätt för den medelåldersmannen att lägga sin hand på min axel, lägga huvudet på sne, och säga "lilla vän" som om jag inget begrep i denna värld. Det systemet som aldrig kallar mig intelligent, fast jag är det. Det systemet där jag inte kan vara mig själv i den utsträckning jag vill, där jag inte kan sätta ner foten, vara tydlig och kräva min rätt, därför att normen, systemet säger att jag inte får göra det som tjej, som ung kvinna.
Jag blir arg därför att det handlar om min framtid, och jag vill få plats på lika villkor. De orättvissor som finns kvar i samhället handlar inte så mycket om lön, eller hur många kvinnor det sitter i bolagsstyrelserna. Det viktiga tycker jag är de sociala strukturerna. Tittar vi närmare på dem, är vi ojämställda på många sätt, det gäller inte bara män och kvinnor, utan där finns också invandrare, homosexuella och många andra grupper. Jag vill vrida mig ur dessa fack-indelningar, önskar att vi inte stoppade människor i hål. Önskar att vi lät varandra vara människor, på lika vilkor. Vem vi än blir kära i, vare sig vi har bröst eller snopp. Det finns något så djupt orättvist i de sociala strukturerna, något jag har för lite kunskap för att förklara, men som jag allt mer, för varje dag som går, inser hindrar mig att leva det liv jag vill. En människa orkar inte ständigt spränga gränser.
Ebbas mamma skriver om "Duktig flicka och intelligent pojke" Läs och begrunda! Själv tycker jag att hon har slagit huvudet på spiken
Kommentarer
Trackback
