Ett år i Göteborg

Jag hör hemma i den östgötska naturen. Det försiktigt böljande. Jag visste inte om det, visste inte om att skogen, träden, vattnet, slätterna är en del av mig. Fälten som är plöjda, i väntan på sådd eller där man sakta ser livet, våren krypa upp i små gröna skott. Det händer nu. Fläten sträcker sig ut till evigheten. Jag klarar inte riktigt västkustens karghet, jag klarar inte att ständigt leva i det dramatiskt skiftande. Det är så svindlande vackert, men jag klarar inte av att leva där, det är för mycket. Det får mig att tappa andan.

Inte förrän våren kom upptäckte jag hur mycket jag saknar skogen. Naturen nära. Cykelturen ut i skogen, eller längs Göta Kanals smutsiga, glittrande vatten. Solen, träden och doften. Det är en speciellt doft, en doft som inte finns i förorten, storstaden.

Mina rötter finns där i skogen, i gläntan, nära vattnet. På stigar som inte är elljusspår, de bara finns i skogen, upptrampade av sökare. Min uppväxt av utelek, aldrig lång till skogen, fantasin, kullarna, gömmorna och träden. Allt levande rymdes där, all vår fantasi våra berättelser. Sanna för ögonblicket. Det dröjde till snösmältningen. Nu längtar jag. Jag trodde inte den kärleken fanns i mig, jag trodde jag tillhörde storstaden. Tänk så fel jag hade.