Ett år i Göteborg

Idag har jag hamnat i den situationen jag läst mycket om. Jag visste precis vad jag ville säga och vad jag ville att de människor som var på andakten skulle höra. Delsvis tror jag att budskapet gick fram; vi är barn av Gud. Det var kärnan. Efteråt kommer ändå en av de äldre damerna fram och börjar diskutera en helt annan fråga, gällande den nya äktenskapslagstiftningen. Jag befinner mig helt plötsligt i en situation som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, men lyckas ändå ta mig ur den, genom att helt enkelt erkänna att jag inte vet vad jag tycker.

Jag fascineras över hur ett budskap, en text kan tolkas så oerhört annorlunda mot hur jag menade. Jag är inte ägare av tolkningen, utan så fort orden lämnar mina läppar blir lyssnaren den som har rätten att tolka. Jag äger inte mina ord, eller min text. Den blir levande först i mötet med den andres ögon/öron. Hur vi tolkar beror kanske också på var i livet vi befinner oss. Efter att chocken över den knepiga situationen försvunnit så känner jag mig mycket tacksam över att ha fått uppleva den. Nu vet jag vad som kan hända med mina ord när de lämnar mina läppar.