Ett år i Göteborg

Hej mina kära bloggläsare!
Mitt år i Göteborg är i stort sett slut, och därmed också uppdaterandet av den här bloggen. Bloggen kommer ligga kvar i alla fall tillsvidare.

Jag går vidare mot nya utmaningar i livet men kommer att fortsätta blogga på bloggen En strand vid nådens hav. För att komma dit klicka på den tidigare länken eller använd adressen; http://emeliecaroline.blogspot.com.

Jag hoppas att många av er som läser och kommenterar följer med till min nya blogg.

Berlin är högsommarvarmt. Idag har vi 27 grader och imorgon spår de 31 grader. Dagen har bestått av en cykeltur längs muren, som visserligen inte står kvar me än på ett par ställen, men det har ändå varit mycket intressant. Nu ska jag lämna datorn vidare. Sedan ska vi äta.

Nu är jag i Berlin. Intensivt och spännande. Igür var vi alla ruskigt trötta. När man aker nattag blir det inte manga timmars sömn. Ända är det roligt att vara här. Idag har vi pratat om förintelsen och varit pa judiska muséet.

Det roligaste hittills var nog ända att jag träffade Församlingspedagogen som var här med församlingen hon arbetar i om jag förstod det hela rätt. Vi hann bara hälsa snabbt pa varandra.

Jag har massa tankar om kyrkan och tron. Det är spännande att fa nya perspektiv pa det här viset, men jag maste samla mig lite innan jag redogör för tankarna. Jag aterkommer.

Jag har haft lite biljettstrul med mina tågbiljetter till Malmö, men allt ser ut att lösa sig till det bästa. Det visade sig nämligen att biljetten gick att häva köpet på, så jag kan byta den mot en biljett med ett tidigare tåg. Yes! Då behöver jag inte oroa mig över eventuella förseningar.

Om några timmar åker jag alltså till Berlin.

Ledsenheten tar så mycket plats i mig just nu. Det måste vara så tänker jag. Det måste vara så. Det betyder att jag mött människor som kommit mig nära, som jag kommit nära. Det ska vara svårt att skiljas då. Det ska det!

Boende frågan är högaktuell just nu, och jag har "bara" 500 köpoäng i Linköping. Jag skulle tydligen behöva åtminstone det dubbla för att ha chans på ett bostadserbjudande. Dessutom upptäckte jag att jag faktiskt står i bostadskö i Göteborg, både på Boplats och på SGS hemsida. Där ska jag ju visserligen inte bo i höst, men det är alltid något. Egentligen borde jag flytta till Uppsala, där har jag drygt 400 köpoäng på studentbostäder.

Jag tycker det är komplicerat med bostad. Det är nästan sådär att nu vill jag bo i en och sen tänker jag inte släppa den förrän jag har råd med något bättre. Vi får väl se hur det blir. Det löser sig säkert med tiden, det brukar det göra.

Idag har jag gjort något som jag aldrig har gjort förut. Jag har skrivit mailet till svenska ambasaden i ett land i Mellanöstern. Ibland känns det gott att kunna göra något som jag är bra på. Skriva och formulera mig hör till de sakerna. Dessutom hoppas jag att det är till hjälp för de människor å vilkas vägnar jag skrev mailet.

Det är min sista fredag i Hammarkullen. Tidigare idag träffade jag återigen diakonen G, vi som sa hejdå igår. Idag var vi ganska blödiga båda två. Så vi fick säga hejdå snabbt idag. Jag kommer att sakna henne.

Till eftermiddagens aktiviteter hör förberedelser för Berlin resan.

Det var ganska länge sedan jag skrev om något viktigt, eller egentligen kanske jag skriver om det viktigaste som finns, relationer. Det verkar bara vara så oviktiga och ovidkommande ibland, ändå är det vad mitt huvud ständigt är uppfyllt av. Människor.

Igår kväll hade vi ordnat flyttfika och några utvalda var bjudna hem till oss. Av de tio som aviserat sin ankomst dök sedan tre upp. Det gjorde inte så mycket. Vi hade fantastiskt trevligt ändå. Efter en timme gav mannen i sällskapet upp, och vi blev fyra tjejer kvar. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Väldigt härligt att få möta några av mina kollegor på det sättet, i en annan miljö. De blev kvar till en stund efter elva, och jag viskar återigen ett litet tack till Gud för allt det där fantastiska med människorna runt omkring mig.

Mitt hjärta viskar ett tack, ett ständigt tack. Lite extra just i eftermiddag. Jag är så djupt tacksam över att till slut få lära känna diakonen G. Bättre sent än aldrig kom vi fram till, verkligen bättre sent än aldirg. Vilken pärla jag hade missat om jag inte fått lära känna henne. Jag är så glad att vi lärde känna varandra, så ledsen att det inte hände tidigare och så djupt tacksam över att vi i alla fall har möjligheten att lära känna varandra mer med tiden.

Jag är så rik, rik på goda människor i mitt liv. Jag viskar ett litet tack till Gud i all enkelhet, för mer än det jag har kan jag inte önska.

Jag blev kallad på anställningsintervju till jobbet jag sökte. Jag fanns med bland de fyra som var intressanta. Jag är inte ens 21 år gammal och jag blev kallad på intervju till ett vikariat som många andra hade sökt. Tyvärr är jag på en obligatorisk resa till Berlin nästa vecka så jag kan inte åka upp på intervju. Jag har ändå inte gett upp hoppet, inte än.

Det var riktigt skönt för mitt självförtroende det där. Det betyder att jag även som outbildad kan vara attraktiv på arbetsmarknaden på andra meriter och erfarenheter.

Dagens lärdom: Jag ska INTE bli förskollärare.

Jag får aldrig paket mitt i sommaren. Undantaget förra året då jag tog studenten. Jag får paket till jul, eftersom min födelsedag ligger alldeles i samband med denna högtid. Därför känner jag mig alldeles bortskämd och överväldigad av alla fina ord, och paket jag har fått idag. Vi hade vår sista träff med gemenskapsträffen. Ni som känner mig vet att jag dessutom är en smula blödig, så jag log och kände hur tårarna samtidigt liksom fanns precis i närheten.

Så idag fick jag de äldre damernas stora uppskattande ord, och ett pralinfat. Det var från allihopa. Dessutom fick jag ett litet fint kollage som prästen G hade gjort med två bilder, och en brödduk som en av damerna själv har broderat. Jag är överväldigad, förstummad och tydligen mer omtyckt än jag anade. Inget fel i det, snarare något mycket gott.

"Man glömmer inte dem som varit volontärer här" var det någon som sa. Jag kommer nog aldrig att glömma Hammarkullen heller.

Jag blev med andakt... Vad ska jag prata om? Vad ska vi sjunga? Det brukar lösa sig, plötsligt vet jag vad jag ska säga. I Söndags var det "HELIGA TREFALDIGHETS DAG eller MISSIONSDAGEN" så står det i evangelieboken. Vi får se, kanske får Ylva Eggehorn vara med idag. Hon har skrivit en fantastisk dikt som heter "För dem som frågar". Ja den får nog vara med idag.

Jag är mycket ledsen just nu. Det händer ibland. Dels beror det på hormoner, som jag inte kan styra över. Dels beror det på kommande händelser i mitt liv, som jag egentligen inte heller kan styra över. Däremot tror jag fullt och fast att det blir bra när det väl händer. Min oro spelar mig spratt ibland och jag oroar mig lite för mycket. Jag borde glädja mig åt att framtiden ligger framför mig som en öppen, oskriven bok. Det gör jag också, även om det ibland är lite svårt.