Ett år i Göteborg

Jag tänker att det finns väldigt många sätt att uttrycka en Gudstro. Det finns olikheter mellan samfund och mellan människor. Det finns en del saker jag stör mig ganska mycket på, i sammarbetet med missionskyrkan, men som jag väljer att ignorera därför att det mest handlar om petitesser från min sida. Små, små saker som egentligen inte spelar någon roll. Huvudsaken är ju at vi är där tillsammans, att vi möter varandra, att vi möter Gud.

I den lilla staden där jag är uppväxt fanns det, förutom Svenska Kyrkan, ett antal samfund som bedrev olika slags barn- och ungdomsverksamhet. Efter som jag hade kompisar i de olika samfunden hände det då och då att jag följde med dem på deras träffar. För det mesta var det väldigt trevligt, och väldigt igenkännande. Vi lekte lekar och pysslade, vi bakade och det var en trygg plats att vara på. En sak skrämde mig, och det hade med tros uttryck att göra.

Det var en kvinnlig pastor där en eftermiddag. Vi var några stycken, mest tjejer på träffen och vi hade sjungit lite. Jag minns inte exakt, men vi kanske vara 12 år. Pastorn ber oss att blunda, sedan pratar hon en stund om hur fantastisk Jesus är, att Jesus kan rädda och frälsa oss om vi bara ber honom om det, att Jesus skulle ta emot oss i himlen, men de som inte blev frälsta hamnade någon annanstans. Sedan bad hon alla som ville bli frälsta att räcka upp handen. Så där satt vi, tio barn, ungefär 12 år gamla. Själv var jag livrädd både för att bli frälst och för att inte bli det. Jag räckte inte upp handen den gången, det var det en annan tjej som gjorde. Då fick vi alla andra lägga våra händer på henne medan pastorn bad.

För mig var det där ett skräckminne, 12 år gammal är man inte vuxen nog att fatta det beslutet. När jag ser tillbaka på hela situationen mest kränkande. Jag slutade vara med på bönerna i den kyrkan efter det.

Jag har valt att inte berätta vilket samfund det var, eftersom jag inte vill hänga ut någon och eftersom man även inom samfund är olika. Pastorer är olika, traditioner på olika platser är olika. Dessutom finns det människor som tycker att det är naturligt att det går till på det här sättet. Återigen så har det med våra olikheter att uttrycka vår tro att göra.