Ett år i Göteborg

Jag undrar varför det blivit så tyst. Går det så fort att glömma bort en kamp? Bara för att munkarna inte blir nedskjutna på gatan längre, så kämpar de fortfarande. Varför tystnar världen? Går det så fort att glömma? Var är hoppet, kampen och solidariteten?
Är vi så matade med dåliga nyheter att vi genast glömmer bort de gamla?
Jag är det. Jag sållar och orkar inte höra, orkar inte bry mig riktigt.

Det går inte. Jag tror på hoppet. Det kanske kan göra skillnad, någonstans.