Ett år i Göteborg

Jag och kollegan H har pratat präst idag. Hon är präst, och jag är väldigt intresserad av att lära mig mer vad hon arbetar med, hur hon tänker kring saker som begravningssamtal, dopsamtal osv. Hur bemöter man en människa i kris? Vad säger man? Hur bemöter man dem som anser att man inte får vara präst bara för att man är kvinna?

Samtal varvat med lite praktiska förberedelser inför morgondagens kyrklunch efter gökotta och pilgrimsvandring. Det tycks vara dagar för goda samtal nu, det njuter jag av.

Jag sätter mig vid datorn och tänker på hur oändligt tacksam jag är över den dag som jag precis har genomlevt, hur oändligt tacksam jag är över livets guldstunder. Hur vardagen också är fantastisk att vara i. Egentligen har inget speciellt hänt idag, ändå känns det som om jag har klivit runt på helig mark på något sätt.

I morse hade vi konfirmandplanering, den sista jag kommer att ha här i Angereds församling, på söndag konfimeras våra ungdomar. Jag hoppas att det blir en fin gudstjänst som de kommer minnas med glädje. Resten av förmiddagen gick åt till att skriva en arbetsansökan, samt att hjälpa till med fikat till Stor MAS (medarbetarsamling för hela pastoratet) alltså var jag inte på min vanliga arbetsplats under förmiddagen utan i ett av de andra distrikten.

Strax efter tolv sprang diakonen G och jag ihop i köket. Vi fick ett fint samtal där över fruktskålar och kaffekoppar, samtal om livets mörker, och det goda det för med sig. Sedan har det samtalet följt med resten av dagen. Ända fram till alldeles nyss då vi sa hejdå och gick hem, var och en till sitt. Vi har inte pratat med varandra speciellt mycket tidigare eftersom vi är i olika distrikt, men jag är så oerhört tacksam för de samtal vi har fört idag, om Gud, tron och livet. Vi kom fram till att mökret inte bara är ont, att det också är en förutsättning för det ljusa. Vågar vi stanna kvar i mörkret så kan vi få möjlighet att växa.

Vi gick ut i vårkvällen och Gud omslöt oss med en ömhet, med nådens hav, med kärlek och omtanke. Det får vi leva och röra oss i, även de mörka stunderna. Genom mörkret kan vi se ljuset.

jag ser livet mellan trädens grenar

skymtar det bakom stenen

övervuxen av mossa

jag hittar spår i vitsippebacken

hör det viska genom

porlande vatten

jag ser det falla med regnet

ropa i förtvivlan

med åskan

jag känner livet in på bara kroppen

den smärtan som är

livsglädje, allt för intensivt

jag ser livet genom spegeln

ser att mognad gör ont

ingenting kommer gratis

jag ser livet mellan trädens grenar,

leker tafatt och bygger trädkojor

ramlar ibland

har såriga sommarknän

och skrapsår på armbågarna

är skör som ett barn

och stark som ett berg

jag ser livet mellan trädens grenar

det gör ont, men går ändå

© Emelie Hjerth

Jag har varit ute och skymningspromenerat. Hittat en utsikts plats i området där jag bor, och tittat ut över Hisingen på andra sidan älven. Solen lyste liksom röd genom skogen och fåglarna sjöng. Jag hör själv hur romantiskt det låter.

Sanningen att säga så är det så där lagom romantiskt, men vilsamt. För mig är skymningspromenader alltid sorge- eller ångestpromenader. Vet faktiskt inte vad denna kvällspromenad faller in under för rubrik. Jag kan uppleva den stora tomheten och meningslösheten så nära ibland. Jag talar gärna om meningslösheten. Det fyller mig ändå med hopp och tro på imorgon.

Jag är en del av livets alla skiften och utan skiftena så vore jag inte jag.

Vi har haft gemenskapsträff för daglediga på jobbet. Det är en grupp äldre damer som ses varje vecka. De fascnierar mig ofta och mycket. Dessutom berikar de min tillvaro här.

Idag har vi diskuterat bilder av Jesus. Den intressantaste frågan som ställdes var nog  Var Jesus kristen? Den är klurig den! För att kunna reda i en sådan fråga behövs först en defeninition av ordet kristen.  Jag valde då att definiera det som "någon som följer kristus". Vilket då ledde till en debatt om man kunde vara ateist och ändå kristen, eftersom man kan "leva i kristi efterföljd" utan att vara troende. Det hela blev nu kanske lite invecklat, men diskussionen var högintressant. Några slutsatser kom vi inte till, men flera teorier. Min egen teori tänker jag inte avslöja nu utan sparkar ut frågan i bloggvärlden...

Så vad säger ni, var Jesus kristen?

Det har varit en härlig vårdag i Göteborg i dag. Varmt, soligt och bara en stilla bris. Alldeles perfekt med andra ord! Jag var på högmässa i Hjällbo kyrka i förmiddags, jag börjar hitta glädjen i att fira gudstjänst igen. Den har varit borta ett tag. Stort plus för en fin predikan, och goda samtal vid kaffeborden efter gudstjänsten.

Tyvärr blev det lite för trevligt, när jag kom hem blev det genast väldigt bråttom. Som tur är hade jag varit förutseende och tagit fram en korv med ärtsoppa ur frysen igår kväll. Det är ett tips till er som är studenter eller av annan anledning har knackig ekonomi. En sådan där korv räcker till två luncher och kostar 7 - 10 kronor/st. Det blir alltså en måltid för högst fem kronor. Fin fint!

Under eftermiddagen utforskade jag slottskogen tillsammans med Simon, som också är volontär. Mycket trevligt. Det visade sig att slottsskogen var mycket större än vi först kunde tro. Vi tittade på sälar, drack läsk och promenerade utanför asfaltsgångarna. Det var som om hela Göteborg hittat ut. På gräsmattan fanns det små öar av människor överallt. En del grillade, andra spelade kubb och några andra njöt av solen och värmen.

Nu har jag ätit lunch och tänker nog ge mig ut en sväng till, ner till lärjån. Det blir inte lika lång sväng som igår, men mellan de båda broarna i alla fall. Om våren fortsätter så här så kommer jag snart ha gått ner de där kilona jag råkade gå upp någon gång i vintras.

Jag var på Willys och handlade åt mamma häromdagen. En av kvinnorna har arbetat där sedan jag var liten. Det skulle inte passa mig, att jobba i en affär, sitta i kassan dag efter dag. Det skulle jag inte klara.
Jag kan nog säga att jag beundrar henne. Ibland önskar jag att jag skulle klara av ett sånt arbete. Det gör jag inte.

Jag behöver bli ständigt stimulerad, utmanad, leta i texter, klura på texter, förklaringar. Det leder ibland till huvudvärk och lätt till stor tristess när jag inte kan stimulera mig själv. Vissa dagar är jag bara trött, trött på att tänka, klura och formulera. De dagarna önskar jag att jag kunde tänka mig ett "vanligt" arbete.

Det kan jag ändå inte. Jag tror mig veta vilken väg jag ska gå och jag har börjat att vandra den.

En trogen vän är ett starkt värn. Att finna en sådan är att finna en skatt. En trogen vän är ett omätligt värde, en till gång som inte kan vägas på våg.

Citatet ovan är hämtat ur bibeln, ur Jesus Syraks Vishets sjätte kapitel.

En gång skrev jag det till min vän A. För mig är hon ett starkt värn, en skatt av omätligt värde. Att finna en sådan vän är alldeles ofattbart.

Den gångna helgen får mig att fundera lite över vänskap. Kan jag vara vän med någon som sårar mig, någon som jag vet pratar illa om mig bakom min rygg (vilket egentligen inte rör mig)? Kan jag vara vän med någon som tar min energi i från mig, ständigt? Kan jag vara vän med någon som kallar sig min vän men så fort jag vänder mig om sticker kniven i min rygg och anser att jag har rätt korkade åsikter?

Jag kan vara vän med någon som tycker att jag har korkade åsikter, det klarar jag av och det har jag varit förut. Det andra däremot, med det som grund kan vi inte bygga vänskap. I helgen insåg jag att det inte spelar någon roll. Jag har goda vänner, som A, nyttiga, befriande och ärliga vänskapsrelatioer, där vi spelar med öppna kort och är stöd för varandra (hoppas jag). Jag behöver inte ha de destruktva relationerna, jag klarar mig mycket väl utan dem. Så om personen i fråga nu tycker att jag är dum i huvudet och säger det till andra personer bakom min rygg så kvittar det. Jag är värd något mycket bättre än att ta åt mig av det.

Jag är ingen ängel heller, men att stanna kvar i en desturktiv relation, av vilket slag den än är, så är det bara dumt. Däremot tycker jag synd om den här personen som kanske inte har eller får uppleva vänskapens kärlek på riktigt. För vänskapens kärlek är något alldeles fantastiskt, det finns inget bättre stöd i livet än en god vän. Det tycker i alla fall jag.

En trogen vän är ett starkt värn. Att finna en sådan är att finna en skatt. En trogen vän är ett omätligt värde, en till gång som inte kan vägas på våg.

Någon gång ska ju vara den första för allting. Dagens premiär bestod i inhandlandet av mitt livs först hudvårdsprodukt, en kräm vid namn Blackhead Eliminating Daily Scrub. Det ska bli spännande att se om den fungerar och dessutom hur min hud, som inte tål nästan någonting kommer att reagera.

Det är tydligen så att jag har gått och blivit fåfäng på äldre dagar.

Ikväll ska jag se på tv, ev läsa vidare i boken jag läser. Annars får det vara. Det är mycket ensamt i Göteborg, om tre veckor åker jag hem igen. Jag trivs bra här, men nu har nedräkningen på något vis börjat. Veckorna som är kvar går fort.

Det var länge sedan jag satt vid den dator, i alla fall med mina mått mätt. Det har varit väldigt skönt. Jag har inte haft något större behov av internet heller. Så vad har jag gjort den här spännande ledighetsveckan då? Mest umgåtts faktiskt, haft trevligt med vänner.

Början av veckan tillbringade jag i Linköping. Brunchade med Alex och Sofia, lunchade med Malin, träffade en annan Sofia, hängde en hel del med Annika, läste böcker, lunchade med Emma och lagade mat till N som jag bodde hos. Sammanfattningsvis blev Linköpingsvistelsen väldigt, väldigt lyckad!

Igår var jag i Stockholm, olyckligtvis har jag passerat den magiska gränsen 20 år sedan jag var där i somras, så det är SVINDYRT att  åka tunnelbana. Jag förstår inte hur de resonerar när de tar ut så där hutlösa avgifter. Det är klart att ingen vill åka tunnelbanna då. Så det blev ingen tripp till historiska museet som tänkt. I stället provade jag kläder till förbannelse på Earth Collection, K.U.S och Gudrun Sjödén. Tänk om jag vore rik!
Dessutom följde jag efter ett kyrktorn och kom till en väldigt fascinerande kyrka. St Johannes. Den var väldigt annorlunda och vacker på insidan. Träffade givetvis goda vänner, som Inga och Marie samt en del bekata ansikten.

Idag ska jag ta det lungt mest och imorgon är det Distriktsårsmöte, vilket inte ser fram emot jättemycket.

...att det är 15 grader varmt på min balkong, och klockan är drygt halv sju. Kvällsmat förtäres utomhus, med skymningssolen till sällskap.

Visst är jag kär i stockholm, men jag är kär i våren också!

Idag är det onsdag, och jag har hållit i middagsbönen. Jag pratade lite om Tomas, som evangelietexten handlade om i söndags. Han som tvivlade. Jag läste någonstans för en tid sedan att tvivlet hjälper oss att ta vårt tro på allvar. Det ligger mycket i det.

Jag har en ibland en oförmåga att låta människor dra sina egna slutsatser. Helst vill jag berätta allt. Därför var det en utmaning för mig idag att berätta en berättelse, där man själv får ta med sig det man vill ta med sig, där det är fritt att dra slutsatser. Det kändes nästan fel att sätta sig ner utan att förklara vad jag ville säga med det jag sa. Det var nyttigt för mig, även om det kändes frustrerande. Damerna var nöjda, så då får jag också vara nöjd. De berömmer så mycket varje gång. Jag blir glad.

Nu ska jag ta hand om disken efter fikat och baka kladdkaka till musikcaféet ikväll. Har jag tur kommer jag härifrån strax innan 22.

Som flera läsare kanske förstått, så trängtar jag efter våren. Nu verkar den ha kommit, jag hoppas det i alla fall. Luften är på ett annat sätt nu, och efter att snön smält bort i söndags har det bokstavligen exploderat. Förut kunde man hitta vitsippor om man letade, nu finns det i hela dikeskanten, gräset börjar få en grönare färg och knopparna i buskarna har plötsligt blivit gröna löv.

Igår kväll tog jag en kvällspromenad i skymningen, luften var härligt frisk och fåglarna sjöng. Idag promenerade jag till jobbet. Det var fullt av fåglar över allt. Eventuellt såg jag en hackspett också, det har jag aldrig sett förut. Finns det hackspettar på västkusten?

Vinterjackan är återigen undanhängd och jag hoppas att jag ska slippa plocka fram den ytterligare en gång. Jag behöver vår. Vår på riktigt!