Ett år i Göteborg

Det finns sådana där dagar som är så vanliga att de är underbara. Idag har det varit en sådan dag, det är en sådan dag för jag är fortfarande på jobbet. Det är dagar då inget speciellt händer, allt är så där ovanligt vanligt. Det är en sådan där dag när Gud är överallt, och man märker det. Fast allt är så där alldeles vanligt.

Sovmorgon, är som bekant något jag uppskattar mycket och imorse var det en lite sovmorgon. I stället för att duscha snabbt tog jag ett härligt varmt bad, och hann äta frukost utan att stressa. Det regnade lite när jag gick till spårvagnen, men det gjorde inte så mycket. På jobbet har det varit lungt. Mycket, men lungt och skönt att vara här. Det var min onsdag att fixa fika till gemenskapsträffen, det hade jag glömt bort, men det gick bra ändå. Jag hade två minuters marginal, och prästen var sen till andakten.

Förutom det har jag upplevt den där spännande flexibiliteten som kan uppstå ibland. Jag fick reda på psalmerna till andakten i samma stund som de skulle spelas. Har egentligen inte spelat någon av dem förut, men som tur är hade jag sjungit dem en del så jag kunde melodin, takten och texten hyfsat. Jag sänder en varm tanke till de gamla prästerna i min hemförsamling.

Sedan fick jag lära mig lite om hur det fungerade när lutherhjälpen såg gryningsljuset för nästan 60 år sen (tror jag?) En av tanterna var riktigt engagerad tydligen. Sedan pratade vi lite om den här sammanslagningen mellan SKM och Lutherhjälpen. Jag vet inte om den är bra eller dålig. Har någon där ute en åsikt? Det skulle vara trevligt att höra vad ni tycker och varför ni tycker så.

Hur som helst börjar musikcaféet här om 10 minuter. Mitt bidrag för kvällen blir "Killing me softly" det är en sång jag periodvis uppskattar, och periodvis inte tål alls. Samtidigt försöker jag låta bli att tänka på att jag ska sitta på en spårvagn in till centralstationen om elva timmar. Det ska bli roligt att åka till Stockholm, men inte att gå upp klockan 5 imorgon bitti. Inget jag ser fram emot.

Fast å andra sidan, träffa Inga, Marie, Ulrica och alla andra. Det väger upp. Plus att jag älskar Stockholm!

En del saker är konstiga. Som att mina uppgifter känns mer och mer subtila för varje dag som går. Vad gör jag om dagarna och varför gör jag det? Vad blir resultatet?  Hur förändrar det världen? Perspektiven blir kanske lite för stora ibland. Förstora för att egentligen vara greppbara. Frågan jag borde ställa är nog: Vad gör det här med mig? Det är en fråga som jag faktiskt kan svara på. Jag har gått från tonåring till vuxen (ung) kvinna på ett par månader. JAg växer så det knakar. Att arbeta på det här sättet ger mig distans, nya perspektiv och erfarenheter. Jag blir mer och mer trygg i mig själv, mina framtidsdrömmar och min roll i mitt liv.

Fast ändå. Ibland undrar jag. Vad gör kyrkan egentligen, alla dagar som inte är söndagar? Till vilken nytta då? Varför då? Jag vill nog nästan säga att jag förstår kyrkans uppgift mindre nu, än vad jag trodde mig göra förut. På ett sätt är det som vilken arbetsplats som helst, och på samma gång vill jag tro att det är annorlunda. Eller? Vad har kyrkan för plats i samhället idag? Vad är det meningen att vi, alla som är kyrkan ska "manifestera"?
Kanske räcker det om vi är ljus?

Som ni ser har jag väldigt mycket frågor, och få svar.

Jag har knappt haft annat än problem med mina räkningar sen jag flyttade hit, eller snarare har problemet varit försvunna räkningar. Det har varit räkningar från mitt gamla liv som inte har kommit fram, och till fel adress. De har alltså nått mig bara dagarna innan de ska vara betalda. Det är en stress, en otrolig stress det där med pengar. Livet skulle vara lättare utan prylar, pengar och diverse andra saker. Bland det bästa jag vet är att vara ute och resa på sommaren, eller när som helst. Allt jag behöver får ju egentligen plats i min stora ryggsäck (allt och lite till). Varje gång tänker jag att nu ska jag hem och rensa ut, rensa bort.

Tyvärr är det så med mig att jag inte klarar det. Mycket goda minnen förknippas med de små sakerna jag äger. Allt det jag har fått har jag svårt att göra mig av med, svårt att skänka till second hand butiker eller slänga. Det är något jag önskar jag var bättre på. SEdan är jag också väldigt duktig på att hamstra på papper. Samla papper som kan var bra att ha. Lekar, andakter, övningar och annat smått och gott. Många saker får ett affektions värde för mig.

Trots det så känner jag mig som mest fri med en ryggsäck på ryggen, där allt jag behöver får plats. Jag behöver inte mer än enkelheten, vänner och möjligtvis musiken. Jag önskar att jag kunde leva så också.

Det är inte lätt alltid! Idag bakar jag muffins och lyssnar på musik, dansar i lägenheten och tycker att livet är fint. Jag skulle egentligen varit ledig hela helgen, men så blev det inte utan en körövning och en söndagsskola kom emellan. Jag var trött, är trött, men det var väldigt roligt med körövningen och att förbereda söndagsskolan var en utmaning. Hur pratar man med små barn? Hur förstår de? Det behövde jag inte bekymra mig över eftersom det inte kom några barn på gudstjänsten. Spännande ändå att försöka.

Just nu funderar jag mer över gudstjänsten för gemenskapsträffen. Tankarna börjar hänga ihop, och får höra i hop med helgens psaltarpsalm tror jag bestämt. Psalm 139.
Gud ser oss överallt, är med oss överallt. Vi kan inte fly från Gud, som vet allt om oss.
Gud omsluter oss och håller oss helt i sin hand.
Det är en av min favoriter från psaltaren, fast jag har ganska många favoriter förresten.

Så står det på löpsedeln jag rusar förbi på väg till spårvagnen, försenad till jobbet som vanligt. Rubriken får mig att hajja till, stanna upp, vända om och knycka åt mig en tidning innan jag rusar ner för trapporna till spårvagnen som kommer med en rasande fart.

Lite fakta från CITY Göteborg:
¤ Var fjärde timme anmäls en våldtäkt i Sverige
¤ Det verkliga antalet sexualbrott är okänt. En uppskattning är att omkring 20 000 kvinnor våldtas varje år
¤ Åtta av tio våldtäkter begås av en man kvinnan känner. (Make, sambo, arbetskamrat, klasskompis etc)

Det mest skrämmande i hela artikeln är följande citat:
"Rättväsendet utgår från att kvinnor inte talar sanning. Jag tror inte advokater och andra förstår hur kränkande det är. En våldtäkt är inget man hittar på"

När ska människor på förtroende poster förstå att kvinnan inte klär sig eller dricker alkohol för att bli våldtagen. Vem frågar en misshandlad man om hans alkoholvanor?

Ikväll har jag kommit till en punkt när jag verkligen var tvungen att bestämma mig för hur jag vill att livet ska vara. Jag flyr, det har ni kanske märkt, jag skriver så mycket om det som händer hemma, om det jag saknar. Sällan skriver jag om det som är riktigt bra här. Ska jag vara riktigt ärlig har jag nog inte gått in för att skapa mig ordentliga relationer här. Rädsla? Ja det är mycket möjligt
I längden blir det ohållbart att leva på det viset. Bara jag kan vilja, och bestämma förändring. Jag ska släppa taget, go with the flow och samtidigt göra en ansträngning för att skapa ett nätverk.
Det innebär att:
¤ Vädligt lite på den här bloggen kommer från och med nu handla om saker "hemma"
¤ Jag ska sluta räkna ner och räkna efter till hemresor
¤ Jag ska sluta glorifiera tillvaron på andra platser
¤ Jag ska se positvit på de situationer jag hamnar i, och försöka skapa något gott av motgångarna
¤ Jag är inget offer för omständigheterna, jag och bara jag kan skapa mitt liv, kanske med hjälp och stöd, men till slut är det jag själv som måste se till att det fungerar
¤ Nu bor jag här, i Göteborg. Om ett år kanske jag bor någon annanstans, men nu bor jag i Göteborg och då ska jag skapa mig ett hemma i lägenheten.

Det är nog omöjligt att sluta sakna, det tror jag inte man kan tvinga sig själv till. Härifrån och framåt ska jag inte låta det ta överhanden. Jag har ett liv att leva, och just nu står jag bredvid och ser på när det susar förbi som en blå spårvagn.

För att orka med allt det där så är det nog bäst att jag sover nu.
Godnatt!

Det är stora rubriker på gratistidningarnas framsidor. I TV berättar de att insatsstyrkan är på plats i Göteborg. Telefonen ringer, och oroliga släktingar talar om för mig att jag ska vara försiktig. Borde jag bli rädd?

Någonstans får jag känslan att de förväntar sig att jag ska bli rädd. Både tidningar, TV och människor förväntar sig rädsla. Jag är inte rädd. Trots att de i natt sköt bara två spårvagnsstationer från där jag bor, trots att det hela tiden kommer uppgifter om nya skottlossningar. Nej, jag är inte rädd.
I stället känner jag ett stort trots, en vilja att fortsätta leva mitt liv som jag gör. JAg vill inte begränsa mitt livsutrymme, jag tänker fortsätta gå till och från jobbet, vare sig det är mörkt eller ljust. Jag tänker fortsätta röra mig ute på kvällarna, trots varningarna hemifrån. Är det dumdristigt? Nej, verkligen inte!
Det är en tyst protest mot dem som vill förminska mitt livsutrymme. Begränsar jag mig i min rädsla, då har de vunnit, de rivaliserande gängen. De som löser sina konflikter med hot och våld. Om vi blir rädda så har de vunnit.

Det är klart att ord som insatsstyrka kan verka skrämmande, men jag tror på förmågan att beskydda samhället. JAg måste tro på det. Jag har ofta också den känslan att tidningar och tv-nyheter inte räds för att använda stora ord. Området där jag lever har väldigt dåligt rykte, området där jag arbetar ett ännu sämre. Ändå har jag aldrig varit rädd här. Jag upplever en stor öppenhet och vänlighet. Många är så klart traumatiserade av krigsupplevelser, men här finns så mycket gott. Med andra ord vill jag säga, saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara.

Idag har jag och mina kollegor i Hammarkullen planerat våren. Jag förstår inte riktigt det där med vårplanering, eller det är ju trevligt, man åker till en annan del av Göteborg, fikar lite och pratar om våren. Så uttömande var det väl inte? Det där kunde vi gjort på en timme i Hammarkullen. Jag tror poängen mer ligger i att vi faktiskt umgås med varandra en stund i arbetslaget.

På köpet fick jag en resa till en del av Göteborg som jag sällan besöker, jag fick titta in en kortis i en väldigt vacker kyrka som jag aldrig tidigare varit i, och jag fick äta mat på restaurang utan att betala något för det. Så jag klagar inte.

Men ändå, det här med vårplanering fascinerar mig.


Förresten, här följer en länk till en sida om volontäråret för den som är nyfiken http://www.volontararet.se
Där kan man läsa allt man vill veta, och lite till.

I mitt rum, här i Göteborg har jag små fönster, vilket gör att de sitter högt upp. Det i sin tur medför att jag får en bra bokhylla eftersom fönsterbrädan går över hela väggen. Det är också ett perfekt ställe att klistra upp bilder av alla del slag. Där sitter bilder på goda minnen, och fina människor. I fönstret står det mer fotografier och lite annat smått och gått. Där står bland annat såpbubbleburken jag fick på någon terminsavslutning för ett par år sedan. Lasse som tyckte att ungdomsgruppen också var barn. Jag vet inte varför jag har sparat den, men jag är lite glad att den står där och påminner mig om mycket gott.

Nedanför fönster brädet hänger det som sagt massa bilder. Ganska många i tagna i sepia, det där rödaktiga ljuset, från Taizé, det finns en bild på mig och Annika från Stockholm, en bild på mig och Inga tagen på plattan en kall dag i början av april. Där hänger en uppmaning/bön av Moder Theresa som Åsa gav mig för ganska länge sedan. Ett vykort från Nyströmska skolan, en bild från en cykelutflykt med klassen, bikini i början av maj det ni. Det  var en fin dag, som glädjer mig. Där hänger en dikt av Ylva Eggehorn (såklart), en bild från tältlägret när jag brände benet, jag har fortfarande ärr efter det. Det gör inte så mycket ett ärr är ju också ett minne. TIll sist hänger det ett vykort med två hjärtan ritade på en strand, bredvid varandra. Det är en stark bild, för hjärtana är ritade utan avbrott, de är skapade av samma "streck" och sitter i hop med varandra. Det är en stark bild.

Det är gott att sakna och nyttigt att längta. Jag är lyckligt lottad som har något att längta till, som har några, eller egentligen ganska många att längta till och efter. Det är en gåva jag fått, det finns många människor jag får älska, det finns många som älskar mig. Behöver jag något mer? Egentligen inte, men ibland vore er närhet väldigt gott att ha. Jag önskar ibland att det inte var minst 35 mil till er, och ännu längre till Annika, som är i frankrike. Då är jag glad för alla mina bilder, de fotografierna, texterna och små sakerna som påminner om er.

Det jag saknar mest just nu är nog att sitta på bänken i köket i Navestad, dingla med benen och prata med Lasse.  Ja, det saknar jag alldeles enormt just nu. Det är gott att sakna, det betyder att mitt liv är fyllt av välsignelser. Ibland kan jag önska att de vore lika många här. Just nu uppskattar jag friskis väldigt mycket eftersom det blir ett tillfälle att prata med någon annan än dem jag jobbar med. Jag har inte haft tid att skaffa ett nätverk eller vänner, och det fattas mig väldigt, väldigt mycket. Därför fattas ni mig, när ni är 35 mil, eller ännu längre bort. Därför är mitt rum fyllt med fotografier och annat som påminner mig om er därhemma.

Ja, idag lider jag av närhetstörst.

Så börjar psalm 75, jag tycker det är väldigt vackert det där med delandet. Det är väldigt svårt också. Vad är att dela med sig och vad är att ge upp sig själv? Alltså, när övergår delandet till att vara ett ständigt självuppoffrande? Det kan ju inte vara nyttigt i längden.

På TV visar de handboll från Champions Leauge för damer. Varför visste inte jag det? Sävehof spelar hemma. Varför visste inte jag det? Då hade jag bestämt skaffat biljetter och gått dit. Håll tummarna för att de vinner, och går vidare så att jag kan gå på nästa match. Se handboll på tv är härligt, att se handboll live är ännu bättre.

Några foton från veckan som varit
      

Vi hade en fin gudstjänst idag. Henriks predikan var fin och väldigt nära i tiden. Här i dag. Väldigt konkret han är duktig på det, och på att predika överhuvudtaget. Jag hade skrivit förbönen, och den föll i god jord. Den gamla diakonen som numera är en bra bit över 80 kom fram till mig efteråt och sa. "Men visst ska du bli präst?!" Det är spännande hur en fråga ibland kan låta som ett konstaterande. 

Annars har dagen idag varit väldigt lik gårdagen. Jag har legat på soffan. Jag vet inte riktigt vad det är, men kroppen är helt slut och vill inte göra något annat än ligga på soffan och titta på tv. Jag läser lite grann också. Just nu Margareta Melin, "Den inre källan". Där finns en fin novell om kvinnan vid Sykars brunn. Det är första gången jag läser någon av hennes böcker. Hennes dikter/böner bär jag med mig hjärtat, men hon skriver intressanta böcker också.

....då förnyas vårt liv av den kärlek som aldrig dör. O Jesus du är hos oss (Psalm 75)

Det är sen kväll 9 november. Idag har det snöat för första gången i Göteborg (i alla fall vad jag vet). Hela Nordstad är julpyntad, det gör mig lite sorgsen till mods. Missförstå mig inte, julen i sig är bland det finaste jag vet, men av olika anledningar kan jag inte glädjas fullt ut. Hade jag levt ett annorlunda liv, så kanske. Nu orkar jag inte riktigt.

Hur som helst så sitter jag och pratar med min vän Anika i tyskland. Vi pratar julplaner, julkort och lite allt möjligt. Kan ni förstå, på måndag är det bara 6 veckor kvar till julafton. Jag är rätt nöjd med att mina syskons julklappar är inhandlade. Nu har jag bara ett par kvar. De flesta ska jag tillverka, men till en person vill jag köpa något riktigt fint. Jag har bara inte funderat ut vad ännu. Jag har sex veckor på mig, så det är ju ingen brådska.

Så nu börjar den där spännande frågan infinna sig... Egentillverkade julkort eller köpta? Det lutar åt egentillverkade faktiskt, mest för att pyssla är det bästa jag vet... Så då är det nog dags att börja snart. Haha.

Om tre veckor är det första advent. Sjukt, men bra, vi behöver lite ljus i höst/vinter mörkret

Den här torsdagen har gått i en rasande fart. Det brukar inte torsdagar göra. Jag undrar om det har något att göra med den där promenade som blev ett äventyr som räckte för hela vecka? Riktigt så äventyrligt var det kanske inte men ett par gånger var jag säker på att jag skulle ramla och bryta varenda ben i kroppen.
När klockan var ungefär halv tolv, tittade min handledare in på kontoret där jag och musikpedagogen sitter och frågade om vi skulle med ut på en promenad. Där jag jobbar promenerar vi två halvtimmar i veckan tillsammans, eller de som hinner gör det i alla fal. Så vi gav oss ut en sväng, försökte undvika de värst blåsiga ställena. Efter ett tag svängde han in i skogen och vi följde snällt efter och funderade över vad han hade för sig. Han letade efter jättegrytor. Det hittade vi inga, men vi fick oss en skogspromenad i rejält kuperad terräng, jag i kappa, kjol och mina nyinköpta stövlar. Tänk om någon hade sett oss, det måste varit en rolig syn. Stenarna var hala, speciellt när jag tog stöd av klacken, så det gjorde jagi nte så ofta.

Sedan hände sakerna på löpande band och helt plötsligt var det dags att ha konfirmander. Jag fixade till i kyrkan så  det blev en ljusgång och hela kyrkorummet var fullt av levande ljus. Tyvärr hade våra konfirmander bestämt sig för att vara väldigt besvärliga idag. Jag blev arg och mumlade en bön om tålamod. De var helt hysteriska idag.

Jag kom hem vid strax efter sju och åt soppa och pannkakor, det nyttigaste jag ätit på länge, och då förstår ni hur illa det är. Sen dess har jag suttit och jobbat, en andakt skulle skrivas och nu är det gjort. Borde egentligen skriva förbönen till på söndag också, men jag är alldeles för trött nu det får bli imorgon eller på lördag.

Nu skulle det sitta fint med en kopp te och en god bok.

Om någon som är med på ett foto inte vill vara det så säg till, för då tar jag givetvis bort det.
                                                        

Pose på busstationen i söderköping.


Badbrudar och fantastiska klasskompisar maj 2006


Premiärresan till Taizé okt/nov 2006, nr 2 blev i slutet av juni 2007 och för tillfället verkar nästa bli tidigt i juni 2008.
Jag längtar!


Getingfälla konstrueras, den soliga och varma sommaren 2006.
Första året på Grönebo var ett faktum


Pappas bror gifte sig, och här är mina syskon, kusiner och plastkusiner.


Fjällen 2007 var en riktigt fluffig tillställning. I februari kommer jag inte kunna vara med.

Om vi nu ska prata framtid i stället för minnen så tror och hoppas jag att jag ska åka till Taizé 7 juni. Tjoho!

Jag tror inte riktigt jag hade förstått hur viktiga de där söndagkvällarna var. Samtalet om livet, och tron som sakta övergick i förberedelser, som övergick i mässa, stillhet och meditation, som övergick i fika och gemenskap. Jag har varit i Tomaskyrkan och blivit människa igen. Jag har inte gjort, jag har bara varit och jag är glad för det. Bitarna faller på plats och jag andas av det goda. Jag får be och vara nära Den som skapat världen. Det är bland det mest fantastiska som finns, i alla fall för mig.

Efter fikat, och gemenskapen bytte jag några ord med Peter. Det var väldigt skönt. Jag fick chansen att landa och se livet med andra ögon. Ibland är det bara fantastsikt skönt att få sätta ord på det som rör sig i mitt huvud. Just nu separationsångest. Imorgon åker jag tillbaka till Göteborg, på gott och på ont. Jag växer där. Peter sa det, att något hade hänt, att något med mig hade förändrats. Det känns positivt att någon ser det utifrån, det jag upplever inuti.

Jag kommer att sakna mina vänner, och sammanhang mycket även den här gången. Det är viktigt för mig med er närvaro, er värme. Hud! Alltså, kramar och sitta arm mot arm i soffan. Jag har ett svårt val framför mig, men jag hoppas att jag ska välja rätt. Det känns för tillfället inte som världens lättaste. Peter gav mig perspektiv, och jag har mailat och smsat. Jag behöver råd.

Innan Tomaskyrkan hälsade jag på en fd klasskompis i hennes korridor i Studentegettot Ryd. Det var trevligt, men om jag någonsin ska bo i korridor så hoppas jag på ett renare kök!!! Vi pratade om allt och inget. Det är skönt med vännerna utanför kyrkan, att ibland möta några som har ett helt annat förhållningssätt.

Sammanfattningsvis att flytta till Göteborg är nog det bästa jag gjort i mitt liv, staden spelar nog mindre roll, det är själva flytten som är viktig. Samtidigt så är det, det svåraste jag har gjort eftersom jag vantrivs stundtals, och längtar hem mycket. Det gör ont att åka tillbaka dit imorgon.