Ett år i Göteborg

Ibland kan jag uppelva mitt liv väldigt overkligt, eller snarare så att jag kan tycka mig vara någon annan, som bor inuti den här kroppen. Vi sitter inte ihop, vi fungerar på olika sätt. Som om jag var två delar. Ibland kan jag tycka att jag ser mig själv utifrån.

Andra gånger upplever jag bara situationer på ett konstigt sätt. För ett par minuter sedan när jag reste mig ur soffan upplevde jag det väldigt lustigt att bo här, som om jag var gäst hos någon annan och tassade omkring, rädd för att störa. Som om jag snart skulle åka hem och var klar här. Den där känslan man får när man varit på läger en vecka och det börjar dra ihop sig mot att åka hem.

Det där med hemmahörande är svårt för mig, väldigt svårt. Jag gör så gott jag kan, men det går inte alltid så bra. För en tid sedan förde jag och en vän till mig, Ulrica ett tanke utbyte via mail om vad hemma innebär. Hon hade precis sett filmen "Ett öga rött" och gav mig ett citat därifrån som jag bär med mig och tänker på ganska ofta.
Hemma finns inuti
Det blir mycket lättare då när vi bär våra egna hem, oavsett var vi är finns tryggheten. För mig handlar det nog också om att våga släppa taget och upptäcka att jag är buren.

Idag gjorde jag det. Det gjorde ont, men jag är buren och älskad