Ett år i Göteborg

Vi är människor allihopa, kapabla till gott och till ont. Jag tror på den goda sidan i människan. Jag tror att vi är goda, även de som utför de grymaste bort, någonstans långt inne är de också goda. Den mörkare sidan är att jag verkligen tror att vi alla är kapabla till ondska. Det är en del av oss, kanske något vi hela livet får kämpa med, något vi skäms för. Det är nog att kämpa den goda kampen.
Jag tänker ofta lite självgott: "Sådär skulle jag aldrig kunna göra, hur kan man?" Jag dömmer helt enkelt en annan människa, ganska lättvindigt. Vad skulle jag göra i samma situation? Om tillfälligheterna ville sig riktigt illa, skulle då inte jag också kunna hamna precis där, i samma situation som människan jag precis dömde?

Jag försvarar inte de felaktiga handlingarna, långt därifrån. Det finns inget som ursäktar ondska, men om vi tar ett kliv tillbaka så kanske vi i alla fall förstår varför det blev som det blev. Vi vill överleva, och det tror jag bara att vi gör tillsammans. När vi alla arbetar mot ett gemensamt gott mål, då får jag ibland känslan av att stå på helig mark.

Vi har alltid ett val, att göra det onda, eller det goda. Jag tror på godheten, och kärleken. Jag tror att ljuset övervnner mörkret och att glädjen är starkare än sorgen. Allt ryms i oss, stora motsatser, det är livet. På gott och ont.

"Godhet har makt över ondska, kärlek nedkämpar hat
ljuset lyser i mörkret,livet segrar till slut
segern är vår, segern vi får genom hans kärlek"
                                                                Psalm 782 i SvPs skriven av Desmond Tutu