Ett år i Göteborg

Härmed tillkännager (är det ett ord?) jag att jag har börjat älska måndagar! Inte så konstigt kanske eftersom de är min lediga dag. Måndagar är fina. Då kan jag sova länge på morgonen, ringa alla de där samtalen man behöver ringa för att fixa olika saker. Sedan kan jag äta frukost framför TV:n, ta en låååång promenad utmed Lärjån som rinner bara 5 minuter promenadväg från lägenheten, komma hem, duscha, läsa lite eller se på tv, äta lunch och så dra ut på stan en stund. Det innebär att dagarna går, ganska fort också trots att jag är ledig. Idag har det varit en installatör och sparkat igång mitt telefonjack. Nu väntar jag bara på modemet så har jag internet och telefon. Imorgon kanske?

Igår var jag i Buråskyrkan på morgonen/förmiddagen. Jag är så glad att Inga tipsade mig om att gå dit. Det är verkligen trivsamt och en väldig blandning på människor. Kanske knöt jag också ett vänskapsband? Jag vet inte, men hoppas på det. I vilket fall hade jag väldigt trevligt och kommer att trivas väldigt bra där. Jag har blivit väldigt väl emottagen. Det uppskattar jag mycket.

För övrigt så är jag nog lite på tvären idag. På vägen hit (biblioteket) på spårvagnen slog det mig hur otroligt trött jag är på kyrkan. Jag är trött på allt ordvänderi. Jag är trött på de, ibland, färdiga och självklara svaren. Jag är trött på hur mycket det pratas och hur lite som görs. Ibland ägnar vi så mycket tid åt ideologiska disskussioner och personalmöten och kurser. Det kan också vara så att jag just idag är väldigt gnällig. Jag längtar ut ur den här organisationen, jag längtar bort från sammanahanget. ´Jag känner mig nästan insnöad. Det är jag nog också. Efter det här året vill jag prova något helt annat, någon helt annanstans, där kyrkan inte ständigt är centrum i mitt liv. För det har det varit på ett eller annat sätt i flera år, även när jag har pluggat. Det är som om pluggandet varit en bisyssla.

Imorgon har jag säkert ändrat mig angående föregående stycke. Jag har sådana här dagar ibland när jag tröttnar. Det får vara så tänker jag. Det är precis som hemlängtan, det kommer och det går. Jag måste känna lite på känslan. Sedan kan jag släppa den igen. Så fungerar jag.

Förresten saknar jag skolan, jag saknar att läsa och att lära mig. Jag trivs väldigt bra i den miljön. Å andra sidan har jag inte provat så många andra miljöer. Där visste jag vem jag var och vad jag gick för. Det är svårt att börja i ett nytt sammanhang. Vem är jag i det här sammanhanget? Vem är jag som volontär? Vem är jag i mig, och i förhållande till de människor jag möter? Bitarna kommer falla på plats så småningom. Jag oroar mig inte. Det är bara väldigt mycket att tänka på.