Ett år i Göteborg

Ibland tar livet emot, det är ingen katastrof. Jag reser mig igen, med ett nytt ärr, lite skörare, lite starkare och lite mognare. Med lite stöd så är mörkret, det jag ibland kallar öknen, något ganska angenämt. Det är tungt och svårt och tidvis så känns det mest som om livet skiter sig, men jag kliver så småningom ur allt det där som en helare människa än innan.

Igår var jag på kvällsmässa. Prästen berättade om en judisk legend, som säger att innan vi föds så viskar en ängel alla livets hemligheter i vårt öra. Vi vet allt. Alldeles precis innan vi föds så lägger ängeln fingret över vår mun och viskar; Det är din och min hemlighet, säg den inte till någon. Så har vi glömt bort den. Den där lilla fåran, gropen som vi har mellan överläppen och näsan, det är ängelns finger som har format den.

Alltså vet vi allt om livet och kärleken, djupt inne i oss finns en kunskap som vi själva inte kan förstå. Det tycker jag är fantastiskt och tänker att det är lite av livets hemlighet jag hittar under mina ökenvandringar, lite av kärlekens hemlighet lite av ängelns ord. Där finns så mycket att utforska, och jag tänker att det är sant det Dag Hammarsköld skrev i boken Vägmärken. Den längsta resan är den inåt, i oss själva.