Ifrågasatt av de närmaste

Jag spinner vidare lite på inlägget jag skrev i eftermiddags. Det är inte så lätt att vara den enda, av något slag, i en familj. Jag är den enda som tror på Gud, som går i kyrkan. Jag har sällan mötts av förståelse för mitt engagemang. Tidvis har jag undrat vad som är fel med mig, eller vart jag kommer ifrån. Jag är inte uppfostrad till att vara troende, jag är snarare uppfostrad i en väldigt sekulariserad miljö. Vetenskap och utbildning är väldigt viktigt.

Jag tycker också att utbildning är  viktigt, verkligen. Däremot tycker jag inte att det är livet, det finns många andra värden, mycket annat som är viktigt. Det behöver man givetvis inte tro på Gud för att tycka. Det är svårt att gå emot sin omgivning, det har varit svårt för mig att välja vägar som egentligen inte accepteras. Varför gör jag det? För det är vad som för min utveckling framåt. Det finns mång alternativ, livet är fullt av alternativ, men när det kommer till kritan finns det bara ett som hjälper mig att gå vidare, och ta nästa steg i mitt liv. Därför vågar jag göra allt det där nya, därför vågar jag gå emot  de strukturer som finns i min familj.

Jag har tappat räkningen på alla gånger som diskussionen kring matbordet handlat om att jag borde skaffa mig ett "riktigt" jobb på helgerna i stället för att vara konfirmandledare. Det är uppslitande att ständigt få sitt engagemang ifrågasatt.

Är det någon mer än jag som växt upp/lever på det här sättet gentemot föräldrar/familj? Vill ni dela tankar, erfarenheter och tipsa om hur splittringen kan bli till något gott? För jag är splittrad.

Kommentarer
Postat av: EmmaPQ

Hejsan.
Jag förstår dig verkligen, att det måste vara jobbigt att bli ifrågasatt för sitt engagemang! Har nog en lite liknande bakgrund som du. Är kristen men kommer från en väldigt icketroende familj, dock är dom väldigt accepterande även om dom inte nog inte riktigt förstår mig.
Ha en bra kväll

2008-04-26 @ 22:49:33
URL: http://emmapq.blogg.se
Postat av: Jeez

Några tankar innan sovdax:

Framför allt
det där med "en riktig utbildning" var något jag fick höra av delar av famlijen. Men när de insåg vad det faktiskt var jag läste, kopplat till att en del familjevänner var imponerade/positiva så förändrades det och nu är de istället stolta över mitt val! Jag tror delvis det handlar om rädsla för det "okända", alla de där fördomarna om vad man som troende är resp inte är osv.

Men i början var jag nog väldigt heads on i mitt förhållningssätt gentemot kritiken -jag sa rakt ut att det var mitt val och att de fick respektera det eller hålla tyst!

2008-04-26 @ 22:56:47
URL: http://samtalmedj.blogspot.com
Postat av: Bloggblad

Och jag kommer alltså från en miljö där arbetet för att frälsa själar var det enda som räknades... i Frälsis. Jag var väldigt skeptisk till det där med att plötsligt bli frälst, som det alltid pratade om, det skrämde mig från det jag var helt liten.
Jag trivs mycket bättre i kyrkan där det är lite lugnare med den biten, man måste inte berätta allt för alla där.
Kan tänka mig att det är jobbigt att vara den enda troende i familjen. Har du läst "Drabbad av det oväntade" av Elisabet Sand*lund? Hennes man tyckte det var som om hon skaffat en ny älskare när hon blev frälst helt oplanerat, det bara drabbade.

2008-04-27 @ 14:13:48
URL: http://bloggblad.blogspot.com
Postat av: Hosanna

Jag har vuxit upp i ett hem där jag fick gå till söndagsskolan själv för att jag ville det. Mina föräldrar har aldrig hindrat mig men heller inte uppmuntrat mitt kristna liv. De har nog svårt att förstå det till fullo och har eg. inget intresse av det heller.

På ett sätt har det varit skönt att det helt och hålelt har varit mitt beslut och mitt liv även om jag skulle önska att ajg hade kunnat dela alla svåra frågor och härliga möten med dem.

2008-04-27 @ 18:16:24
URL: http://hosannas.info/wordpress/
Postat av: Församlingspedagogen

Jag är som du, ensam kristen i min familj och har också ofta känt mig lite som en bortbyting. Resten av familjen ägnade helst en söndag åt en fotbollsmatch, jag hängde mycket hellre i församlingshemmet med ungdomsgruppen.

Min familj är vad jag lite på skoj och lite på allvar kallar "förrättnings-kristna". De ser det som självklart med dop, konfirmation, bröllop och begravningar i kyrkan, men det är också de enda gångerna de går dit. De har troget skjutsat mig till gudstjänster och läger, men det är mest för att de är sådanan förälrar som alltid ställer upp. De har aldrig brgripit varför det varit så viktigt för mig.

Mamma frågade mig för något år sen om varför jag blev kristen, ungefär så här: "Saknade du nåt under uppväxten som gjorde att du behövde Gud? Var vi inte tillräckliga? Gjorde vi nåt fel?". Stackars lilla mamma... Hon förstår inte, och även om jag nog lyckades lugna henne med att de var och är de bästa föräldrar jag kunnat önska mig, så tror jag nog att hon fortfarande oroar sig lite för det.

När jag valde att bli församlingspedagog stod släkten som frågetecken. "Vad är det?" Var första frågan. Efter förklaringen kom oundviklingen "Men... ska du inte skaffa dig en RIKTIG utbildning först?". Nu har de vant sig, och är glada åt att jag trivs med mitt jobb och har det bra. Men förstår... nej, det gör de inte.

2008-04-28 @ 09:58:56
URL: http://www.forsamlingspedagog.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0