Ett år i Göteborg

På temat; saker jag är rädd för finns ensamheten med. Ganska högt upp. Då menar jag inte den självvalda, eller tillfälliga ensamheten, utan den ensamheten jag inte kan göra något åt. När jag finns i en miljö där jag inte kan dela mina tankar och känslor med någon. Ensamheten där ingen förstår mig, ensamheten när jag inte är välkommen någonstans. Den ensamheten skrämmer mig, ungefär lika mycket som den stora tomheten.

Jag tycker om att vara ensam, ibland. I Göteborg har jag varit ensam alldeles för mycket, på gott och ont. Jag har lärt mig väldigt mycket av det, och tänker på den första volontärkursens tema "Att vara en främling". Man lär sig mycket av att vara ny och främmande i en situation. Jag har vuxit i det. Tryggare, starkare. Ändå är jag fortfarande liten och sårbar. Sårbar fast stark. Så vill jag beskriva mig själv. Jag faller ofta, men kommer alltid igen. Det var en person vid namn Mikael som gång på gång talade om hur bra jag var, han slutade inte fast jag blev arg. Det slutade istället med att jag var tvungen att kapituelra. Jag tror honom. Jag är bra, sårbar och stark.