Ett år i Göteborg

Jag har varit ute och skymningspromenerat. Hittat en utsikts plats i området där jag bor, och tittat ut över Hisingen på andra sidan älven. Solen lyste liksom röd genom skogen och fåglarna sjöng. Jag hör själv hur romantiskt det låter.

Sanningen att säga så är det så där lagom romantiskt, men vilsamt. För mig är skymningspromenader alltid sorge- eller ångestpromenader. Vet faktiskt inte vad denna kvällspromenad faller in under för rubrik. Jag kan uppleva den stora tomheten och meningslösheten så nära ibland. Jag talar gärna om meningslösheten. Det fyller mig ändå med hopp och tro på imorgon.

Jag är en del av livets alla skiften och utan skiftena så vore jag inte jag.