Vad jag är mest rädd för...
Det mesta jag skriver på bloggen är djupt personligt, fast det jag tänker skriva nu är nog bland det personligaste jag har skrivit här.
Igår hamnade jag i ett samtal om nojjor, och rädslor. En av mina små vanor, eller ovanor, är att när jag sitter i ett rum så klarar jag inte av att ha ryggen mot dörren. Det är bland det värsta jag vet. Jag placerar mig oftast utan att tänka så att jag har fri sikt över dörren. Fönstren spelar ingen roll. Något annat jag är löjligt rädd för är att det ska börja brinna på natten. Ibland går jag och drar ur kontakter ur uttagen. Inte så ofta, men det händer. De här rädslorna är ändå väldigt små jämförelse med min allra största rädsla.
Det jag är mest rädd för, i hela världen det är att Gud inte finns. Mitt tvivel är det som skrämmer mig mest. Tänk OM allt det jag tror på, och bygger mitt liv omkring inte är sant. I musikalen "Kristina från Duvemåla" sjunger Helen Sjöholm ut all skräcken som jag känner
Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves, om du inte finns till vad ska jag göra då? Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta? Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden? Om du inte fanns till vem tog hand om mig sen? Nej du måste finnas, du måste jag lever mitt liv genom dig, utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig? Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns.
Det är alltså min största rädsla, mitt största bråddjup, min största ångest. Om Gud inte fanns, vad finns det då för mening med det liv jag lever. Om Gud inte fanns så vore allt det jag tror på ingenting värt. Det skrämmer mig, att den stora kärleken, nåden och den goda kraften inte finns. Tänk om allt är en saga...
Mitt i tron finns tvivlet.
Igår hamnade jag i ett samtal om nojjor, och rädslor. En av mina små vanor, eller ovanor, är att när jag sitter i ett rum så klarar jag inte av att ha ryggen mot dörren. Det är bland det värsta jag vet. Jag placerar mig oftast utan att tänka så att jag har fri sikt över dörren. Fönstren spelar ingen roll. Något annat jag är löjligt rädd för är att det ska börja brinna på natten. Ibland går jag och drar ur kontakter ur uttagen. Inte så ofta, men det händer. De här rädslorna är ändå väldigt små jämförelse med min allra största rädsla.
Det jag är mest rädd för, i hela världen det är att Gud inte finns. Mitt tvivel är det som skrämmer mig mest. Tänk OM allt det jag tror på, och bygger mitt liv omkring inte är sant. I musikalen "Kristina från Duvemåla" sjunger Helen Sjöholm ut all skräcken som jag känner
Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves, om du inte finns till vad ska jag göra då? Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta? Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden? Om du inte fanns till vem tog hand om mig sen? Nej du måste finnas, du måste jag lever mitt liv genom dig, utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig? Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns.
Det är alltså min största rädsla, mitt största bråddjup, min största ångest. Om Gud inte fanns, vad finns det då för mening med det liv jag lever. Om Gud inte fanns så vore allt det jag tror på ingenting värt. Det skrämmer mig, att den stora kärleken, nåden och den goda kraften inte finns. Tänk om allt är en saga...
Mitt i tron finns tvivlet.
Kommentarer
Postat av: Hosanna
Men det är ju alldeles som det ska vara. Du är i gott sällskap med Johannes av Korset och många fler...
Postat av: Bloggblad
Jag tror nog att vi alla då och då tvivlar - speciellt när vi inte ser nåt sammanhang mellan tillvaron och våra böner. Det gör jag med - men så, rätt som det är, känner jag (mer än ser) att det finns en tråd som hänger ihop.
Trackback
