Ett år i Göteborg

Idag var vi några volontärer som åkte till Annedalskyrkan för att hjälpa till på mässan "Kärleken väntar". För en gångs skull uppskattade jag en av de där rockmässorna, för den var verkligen väl genomtänkt och genomarbetad, med texter, sånger och teatergruppen som med sina "pantomimer" verkligen berörde. En av kvinnorna i volontärårets kursledning var där, och jag tyckte det var jättemysigt att träffa henne. Hon är väldigt go (för att använda ett litet göteborgskt uttryck).

Vi var fem personer som begav oss in till stan (inte med den bussen som alla hundratals konfirmander åkte på, utan en annan). På bussen upprepades ett namn flera gånger i rad, det var ett vanligt svenskt namn, men för varje gång någon sa det så lät det konstigare. Varje gång jag sa det så kändes det konstigare och konstigare i munnen och ett vanligt namn blir helt plötsligt ovanligt och konstigt. Vad tror ni att det beror på? Vi hade inget svar på det men konstaterade att det fungerar på samma sätt med de flesta ord. Så länge man bara säger dem så är det inte så konstigt, men när man börjar fundera på vad man egentligen säger, då blir det konstigt.