Ett år i Göteborg

Arbetslivet är ingen dans på rosor. Även om jag trivs för det mesta händer det lite då och då att jag känner mig kränkt, ignorerad och överkörd. Inte med vilje tror jag, men eftersom personen i fråga verkar ha svårt att läsa en del signaler så går det per automatik. Lite för snabbt, lite för mycket vilja att styra, ställa och hjälpa till. Jag känner mig halvt värdelös och undrar vad jag gör där egentligen. Problemet är att jag inte vet hur jag ska tala om det heller, för jag är rädd för reaktionen jag skulle mötas av. Ibland är jag inte heller världens bästa på att vara saklig när jag känner mig kränkt.

Mitt i allt det här så kommer den lilla mobbad lågstadieflickan i mig fram och viskar: Det är ditt fel, du är så där värdelös som du tror. Inte konstigt att personen gör sådär, du klarar ju inte. Det är himla svårt tycker jag. Jag vill inte ställa till oreda, men det kan liksom inte heller bli jobbigt att gå till jobbet. Ikväll blev jag arg också, för man behöver inte tala om för hela rummets befolkning vad en annan person tycker. Ibland får man också inse att alla inte tycker likadant. Jag respekterar gärna att personen har en annan åsikt i sakfrågan om personen också kan respektera min åsikt. Jag vet att jag inte ska vara här så länge till och jag behöver inte bli påmind om det. Jag är bara en parantes i deras arbetsliv, och just nu en kränkt liten parantes som inte riktigt vet vad hon ska göra.

Prata med handledaren låter klokt tycker jag. Så det får bli så.