Predikan
Predikan andra söndagen i fastan
Tredje årgången Mark 14:3-9, Heb 11:23-27
I tro, den frasen används gång på gång i dagens episteltext. Jag tänker att det krävdes både tro, tillit och mod för att göra det Mose föräldrar gjorde när de gömde sitt barn. Det krävdes för att göra det Mose gjorde då han trotsade Farao och räddade sitt folk ut ur Egypten. Säkert krävdes det också både mod och tro för kvinnan i dagens evangelietext att inkräkta i en värld som inte var hennes, att inkräkta i en värld som bara var männens. Det måste ha krävts ett stort mod för att bryta mot dåtidens sociala koder, umgängesregler och förväntat uppförande. Jag tror att det behövs både mod och tillit för att gå andra vägar än de vägar vi förväntas att gå. Vi behöver tro att vi gör rätt, att någon eller något bär oss. Det är svårt att följa sitt hjärta och göra det som innerst inne betyder något.
Det är så lätt att strunta i vår egen övertygelse, det vi tror på och längtar efter. Ibland kanske vi inte vågar eller orkar följa det vi innerst inne tror på, det som är verkligt viktigt förr oss. Själv kan jag dra mig till minnes ett antal gånger när jag inte vågat eller orkat. Detta bara för att vi möter lite motstånd, det kan räcka med några få ord, eller en blick för att vi ska börja tvivla på oss själva och det vi tror på. Visst är det svårt! Kanske har du upplevt hur mycket kraft det behövs för att stå kvar ensamma i övertygelsen, att fortsätta stå kvar även om ingen annan förstår. Ibland tror jag att det är nästan omöjligt. Vi är så beroende av vad andrar tycker, tänker och tror om vilka vi är, vilka vi borde vara och vad vi borde göra.
Några av oss kanske har upplevt känslan av tomhet när vi inte vågar eller orka stå för vår övertygelse. Det kan kännas som om vi har förnekat oss själva. Ändå kan vi, eller i alla fall jag i kampen för min övertygelse kämpa så hårt att jag undrar om det verkligen är värt att lägga så mycket kraft på att stå fast vid det jag tror på. Vad spelar det för roll när ingen vill lyssna? Det är en balansgång som inte är alldeles angenäm när vi i medvetandet också måste bära att vår övertygelse inte alltid är den som är rätt.
Vem är människa att säga åt någon annan vad hon ska tro eller tänka? Vem, förutom Du kan tala om vad Du värderar högst, vad du anser värt att kämpa för här i livet? Vad påverkar oss egentligen att ta vägar som vår övertygelse, våra innersta drömmar och hjärtat talar emot? Vad krävs för att en ung människa ska ljuga för sina föräldrar om sin tro, bara för att kunna besöka kyrkan på söndagens förmiddag? Hur länge orkar vi hålla ut när vi står ensamma i vår övertygelse? Vart får vi vår kraft och bekräftelse ifrån? Vi behöver bli upprättade och bekräftade för att klara oss vidare. Om inte andra människor klarar av att ge oss den, då får vi vända oss till Gud. Alla är vi uppväxta med värderingar om vad som är rätt och fel, för vissa av oss har det varit självklart att bli accepterade och respekterade med vår kristna tro, det har varit relativt smärtfritt att leva öppet med vår tro. Medan det för andra inte alls är lika självklart att bli respekterad med en kristen tro, eller en tro på något överhuvudtaget. Det stör omgivningen och passar inte i in i de tankar och värderingar som man har levt i eller vuxit upp med. Kanske är det till och med så att omgivningen upplever detta med tro som något provocerande och fel.
Här måste vi nog ägna oss åt lite självrannsakan. Det är så lätt att säga att "andra" har åsikter, omgivningen har åsikter. Omgivningen borde inte ha åsikter om huruvida någon tycker eller tror något annorlunda. Vi måste komma ihåg att titta på oss själva också. Hur öppna är vi för den som tänker annorlunda, när vår medmänniskas åsikter avviker från våra egna? Hur långt får det gå innan vi i tanken placerar en person i ett fack som icke-kristen, eller inte tillräckligt kristen, bara för att personen i fråga inte tror och tycker precis som vi.
Det är mänskligt att sortera, jag tror att vår hjärna behöver det. Denna sortering får ändå inte bli exkluderande. Det är aldrig lätt att vara människa, och det blir ännu svårare när vi inte upplever oss välkomna i en gemenskap, när vi blir lämnade utanför. I alla sammanhang finns det sociala koder och ett förväntat uppförande, i församlingen såväl som i fotbollsföreningen och på arbetsplatsen. Något är acceptabelt, visst beteende är acceptabelt, vissa åsikter är accepterade medan annat inte är det, och när någon bryter normen möts den personen ofta av förakt. Det händer nu, gång på gång på gång.
Det hände då, hos Simon den spetälske som låg till bords tillsammans med Jesus, när en kvinna oväntat gjorde entré på scenen. Hon korsade gränser och krossade normer. Är det lätt? Av erfarenhet svarar jag nej på den frågan, det är aldrig lätt att vända sig mot familjen, samhällets eller religionens normer. Jag är övertygad om att kvinnan visste att hennes handling skulle ifrågasättas av omgivningen, av dem som låg till bords tillsammans med Jesus. Hon förstod att hon inte skulle bemötas med respekt, för hon var en kvinna och inkräktade i en värld som inte var hennes, i männens värld. Ändå gjorde hon det hon fullföljde det, hon bröt av halsen på balsamflaskan och tömde den över Jesus Hon trodde på det hon gjorde, och hon gjorde det i tillit.
Det är här det fantastiska händer, när de som ligger till bords med Jesus blir förargade över kvinnans slöseri, och det störande uppträdandet. Då kliver han fram. Jesus kliver och tar kvinnan i försvar. Där hon har brutit mot normer och värderingar upprättar Jesus henne, och förklarar att "överallt i världen där evangeliet förkunnas där skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne". Visst minns vi henne, jag tror att det är Jesus, och Guds vilja att vi ska minnas henne för trots sitt tvivel och trots vetskapen om förargelsen hennes handling skulle väcka så vågade hon ändå följa sitt hjärta, det hon innerst inne trodde på. Hon vågade lyssna till sitt hjärta, sin innersta övertygelse, den lilla, lilla rösten längst inuti.
Kanske följde hon Guds röst inom sig. Hon vågade korsa gränser och krossa normer. Hon handlade av kärlek, och möttes av bekräftelse.
Jag tror att vi oftare behöver följa vår inre röst. Om vi vågar låta det bli tyst och stilla kan vi kanske höra Guds röst som finns där någonstans inom oss. Då kanske vi kan ana något av Jesus stora kärlek till världen och mänskligheten, hans rike som inte är av den här världen. Med kärleken i våra hjärtan så kanske vi också vågar korsa gränser och krossa normer. Med tro i våra hjärtan är jag övertygad om att vi kan förändra världen.
Amen
Bravo!
